utpreglad ljudbildning. Många af dessa namn klinga som svärds-hugg, och i de flesta röjer sig något af det stolta, högburna alfvar, som en gång utmärkte den gammal-nordiska kämpa-tiden.
Hvad beträffar namnens mening och betydelse, så är denna vanligtvis mycket enkel. En del namn hänvisa på menniskan under olika åldrar och lefnads-förhållanden, såsom: Faje (ɔ: gammal gubbe), Gosse, Bror, Bonde, Dräng, Kornsven, Skytte; eller på ättefadrens främmande härkomst, såsom: Jätte, Kämpe, Gyding (ɔ: en man från Göinge härad), Skåning, Jute, Däning, Danske, Garp, Tyske, Frank; eller på härkomst från någon viss ätt, utmärkt genom afledningsändelsen -ing, såsom: Beting, Bleding, Bökling, Ejsing, Fläding, Fösing, Hulling, Häring, Kamping, Klobbing, Kopping, Kunning, Käring, Miding, Nisting, Rönning, Sneding, Spåning, Sterning; eller på någon utmärkande själs- eller kropps-egenskap, såsom: Bister, Grim (ɔ: grym), Hård, Sträng, Bjesse, Krumm, Lång, Mager, Lätt, Starke, Tjock, Bred.
Andra bemärka ovättar och onda väsen, såsom: Trolle, Puke, Gast, Bruse, Drake.
Andra utmärka något djur, såsom: Björn, Ulf, Varg, Bjur (ɔ: bäfver), Basse (ɔ: vildsvin), Räf, Katt, Mård, Gylta (ɔ: ung sugga), Gris, Gräfling, Bagge, Kruse (ɔ: gumse) Bock, Get, Fåle, Elg, Hjort, Rå, Hare, Svan, Korp, Ramn (ɔ: korp), Hök, Uggla, Kråka, Skata, Måk, Hane (ɔ: tupp), Höna, Kyckling, Elling (ɔ: and-unge), Hjerpe, Dufva, Gucke (ɔ: gök), Orm, Bose (ɔ: huggorm), Geting, Fisk, Gädda, Ruda;
eller delar af djur, såsom: Labb (ɔ: björn-tass), Ram, Fot, Skalle, Mule, Näf.
