ätte-namnen i allmänhet hänvisa till egarens sköldemärke, och erindra oss dervid berättelsen hos Saxo Grammaticus, om konung Frode Fredegodes i Danmark lagstiftning, hvari bland annat stadgades, att »ho som i striden slår sig fram före sin höfvitsman, vare fri, om han är trälboren: är han en af allmogen, gifves honom sköld och hjelm». Efter vår åsigt innesluta således dessa namn minnet af uråldriga wärendska kämpa-slägter ifrån hedenhögs, så vida icke snarare hela den inträngande Wirda-stammen ifrån början uppträdt såsom en adels-kast, gentöfver den äldre gotiska befolkningen, — och de tillhöra den äldsta bildningen af svensk hednisk krigare-adel. Denna vår åsigt vinner stöd deraf, att åtskilliga af dessa urgamla ätter sednare historiskt uppträda i vårt land, såsom kända frälseätter. Vi påminna blott om namnen: Bagge, (Bark), Bas, Bet, Bonde, Brose, Bruse, Bunge, Båt, Djekne, Drake, Dud, Duse, Flyge, Gad, Galle, Gedda, Get, Gylta, Hierne, Hiort, Holk, Hård, Hätta, (Ihre), Krabbe, Kruse, Kyle, Kåse, Käring, Puke, Räf, Röd, Skytte, Slatte, Sommar, Stocke, Svart, Trolle, Ulf, Uggla m. fl., bland hvilka några till och med ännu återfinnas å svenska riddarhuset. Bland de öfriga träffas åtskilliga, såsom ännu tillhörande urgamla, till en del berömda ofrälse ätter. Vi anföra exempelvis namnen: Arpe, Billing, Bjur, Bock, Brun, Dubb, Dufva, Gräfling, Göding, Hane, Hjelm, Hult, Humble, Häger, Hök, Korp, Krok, Kåre, Kämpe, Lång, Mörk, Ramn, Ring, Spole, Staf, Stolpe, Winter m. fl. Återstoden har under de sednare århundradena småningom bortblandats och försvunnit. Men om vi sålunda fasthålla, att dessa ätter samfäldt ifrån början
