Wärend och annorstädes inom Göta rike förekomma, äfven varit nyttjade till smörjning och offring, och att de således äro gamla blotstenar, vid hvilka våra förfäder öfvade den gamla Elfvebloten och eljest blotade för sina gudar och naturvättar.
§ 34. I sin mer utbildade form förekommer offerstället i helgelunden såsom ett stenröse, hvilket än i dag uti Wärendsmålet får namn af Harg (n.), Horg (m.), Stenhorg (m.). Såsom bekant finnas dessa ord äfven i nordiska fornspråket och betyda der en offerplats; begge dessa begrepp sammanfalla således med hvarandra i språket. Huruvida nu Harget eller Horgen ifrån början tillika var ett graf-rör eller ätte-kummel, är ett spörsmål som vi öfverlemna till våra fornforskares afgörande. Men all anledning saknas åtminstone icke till en sådan förmodan. Enligt det föreställningssätt som var rådande hos våra hedniska förfäder, blef den aflidne efter döden ett slags vätte, som bodde i sin grafhög, på samma sätt som elfvorna i källan eller vård-trädet. Det låg då nära till hands, att genom blot på grafhögen låta honom njuta andel i de framburna offren, och vi finna i den husliga kulten bestämda spår af ett föreställningssätt, enligt hvilket man trodde gudarne, likasom de aflidne, osynligen närvara vid de lefvandes offer-samqvärn. Samma tanke framträder äfven i medeltidens bruk att i kyrkorna nedlägga helgonens qvarlefvor och der begrafva sina döde, och låter spåra sig, ehuru mindre tydligt, i den Wärendska folktron om Kyrko-grimmen, och i sägnen om Kaja, som blifvit lefvande begrafven i blothorgen i Kaje-lund.
