gamla offerställen. Vi finna således flera olika anordningar af den uråldriga horgen, Blothorgen, och tillika flera öfvergångsformer emellan denna, som var af bara sten, och den yngre högen, Blothögen, som var uppkastad af jord och som i allmänhet synes tillhöra det yngsta skedet af hedendomen i Göta rike.
En serskild egenhet, och som synes förtjena att af fornforskarne bemärkas, är, att man stundom öfverst å offerplatsen träffar icke en blothåla, utan en Blotsten eller Blothäll, alldeles likartad med de jordfasta blotstenar, som vi i det föregående omtalat. Denna blothäll har då haft samma ändamål som de ofvan nämnda, å högens topp befintliga, fyrkantiga, stenlagda hålorna, nemligen att emottaga det utgjutna offerblodet. Vi hafva funnit en uråldrig stenhorg med sådan blothäll, under namn af Wälters Sten, vid Folkslunda i Långelöt socken på Öland, aftecknad af fornforskaren J. H. Rhezelius år 1634 [1].
_s149).jpg)
De för fornvårdens ursprungliga bestämmelse så upplysande, små runda hålorna eller fördjupningarne träffas der å sjelfva blothällen. Inom Wärend förekommer ett analogt minnesmärke, nemligen offerhögen i Frulund vid
- ↑ J. H. Rhezelius, Monumenta Runica in Ölandia. 1634. Hdskr. å K. Bibliotheket.
