gemensamma gästabud och dryckeslag, blandade med andakts-öfningar och kärleks-verk. Gillena bibehöllo således fortfarande sin ursprungligen religiösa karakter; allenast att deras skyddspatron blifvit ett helgon i stället för en hedna-gud, alldeles såsom vi tillförene sett ske med åtskilliga af de gamla hedniska blotkällorna. Med undantag af detta namn-skifte rådde eljest vid gillena mera hednisk än christen sed, åtminstone derutinnan, att sjelfva dryckeslaget städse förblef ett religiöst offerbruk, och att minnes-skålarne tömdes för helgonen, alldeles på samma sätt som förr, för gudar och aflidna, vid det nattliga blotgillet kring den hedniska offerhögen.
De andeliga gillenas stämmor eller sammankomster stodo under ledning af en ålderman, som i sin befattning sålunda motsvarade hednagillets Gode eller offerhöfding. Välplägnaden och ölet anskaffades genom gärd eller skott, d. v. s. allmänt sammanskott, som uppbars af enkom dertill utsedda gilles-värdar, gärdamän eller skaffare. Dessa ålåg det äfven att tillreda gilles-stufvan med kläde, löf, gräs, stop, horn och handkläde. Gillet stod, sattes, hölls eller dracks, likasom i hedniska tiden, om aftonen efter lyktadt dagsverk, likväl så tidigt, att första minnes-skålen lystes eller föreslogs före klockan sex, och den sista icke sednare än klockan nio. Då gillet, likasom dess förebild det gamla blotgillet, var en religiös högtid, borde ingen dervid störa den allmänna friden: redan före inträdet i gillesgården tog man derföre af gillesbröderna deras sporrar, spjut, svärd eller stekamets, yxa, pål-yxa, bred-yxa,
