föregående antydt, hurusom dessa bruk äro lemningar efter hedningarnes vår-offergille och de vid detta upptända offerbål. Härmed sammanhänger ock en i Wärend gängse folktro, att ingen skall kunna förgöra eller taga nyttan af boskapen så långt dessa eldar äro synliga. Föreställningen om ett landets renande, genom eld, ifrån ovättar och troll synes nemligen hafva ingått i den gamla hedniska eldkulten, såsom öfverhufvud i all hednisk offer-tjenst. Seden, att genom aflossade skott skjuta ned påskakäringarne, blir då icke annat än en ny form för ett äldre hedniskt bruk, och det bör i sådant afseende anmärkas, att dagarne i dymmelveckan ända in på 1600-talet fingo i Wärend namn af skär-dagarne (ɔ: renings-dagarne), likasom thorsdagen i samma vecka ännu bibehåller sitt efter all anledning hedniska namn af skär-thorsdag. Denna dag, ännu helighållen af Wärends-allmogen, likasom han varit det under medeltiden, har i hednatid tilläfventyrs varit just dagen för det stora vår-offret. Ett dunkelt minne så väl af denna vår-offerhögtid, som af skärthorsdagens egen stora helgd, synes gömma sig under den gamla wärendska folktron, att det är i skärdagarne, som Satan (Pocker) gör besök i gårdarne hos trollbackorna, äfvensom att det är just på denna samma skär-thorsdagsnatt, som han bjuder alla onda hedniska qvinnor till sig på gille i Blåkulla eller Heckenfjäll.
§ 42. Vi hafva i det föregående (§ 40) talat om huru man i Wärend af ålder haft för sed, att på Helig-Thorsdags-natten samt pingst-afton och midsommars-afton två sig och offra i de heliga
