källorna; huru man likaledes haft för sed att vid samma tid på försommaren löga sig i sjöarne (§ 28), offra mat och dryck på Moderhögen vid Skatelöf (§ 36) och fira glada gillen i de gamla helgelundarne och på de forntida lekvallarne (§ 37). Huruvida nu allt detta hänvisar till någon forn-hednisk högtid, som en gång företrädt vår christna pingst, torde vara svårt att afgöra; ehuru saken icke är utan sin sannolikhet. Det antagligaste blir väl då, att denna helgedag eller högtid närmast motsvarat Christi himmelsfärds-dag, som i Wärend får namn af Helig Thorsdag och af ålder i landet firas såsom en glad folkfest. Men vid den förvirring i de gamla hedniska folksederna, som föranleddes genom införandet af nya katholska helgedagar och helgonamessor, synas de religiösa bruken i denna äldre försommar-fest hafva blandat sig med sedvänjor, som närmast tillhörde den stora hedniska midsommar-högtiden, och som egentligen icke voro annat än en en förberedelse till denna.
Att ju den ännu bibehållna seden att fira midsommar har sin grund i en forntida folksed, och att denna christna helgedag en gång varit en hednisk offerhögtid, kan nemligen knappast vara tvifvelagtigt, lika litet som att denna högtid närmast varit egnad åt Balder, Solen, Sommaren. Inom vissa lands-orter, såsom i Dalsland, heter högsommaren ännu i folkmålet Högbaln, ɔ: den höge Balder eller Baal. Redan härigenom var ock gifvet, att denna högtid skulle erhålla den dubbla karakteren af en hednafest med på en gång eld och blommor, och han bevarar i Wärend, såsom flerestädes i norden, ännu dessa dubbla egenheter.
