under christendomens första århundraden, efter hedniskt skick ännu alltjemnt höll gudstjenst under bar himmel, omgåfvos redan tidigt med en låg stensättning eller stenmur, med öppningar för in- och utgång, men eljest hufvudsakligen lika med hvad som förekom vid de hedniska blothögarna. En sådan christen fornhelgedom under bar himmel fick i Wärend namn af offerställe, böneställe eller bedjeplats. I den gamla helgelunden S. Sigfrids hult i Kinnevalds härad, förekom fordom, eller kanske ännu, ett sådant offerställe, sex alnar ifrån den heliga Sigfrids-källan, i hvilken S. Sigfrid döpte hedningarne. Enligt Rudbecks beskrifning var der en stor sten, »trind som en pelare» , 5 fot hög och 8 fot tjock, ofvantill slät som ett bord, och hvarå »äro uthuggna många korss». »Två alnar ifrån stenen, rundtomkring, är »en stenmur, på alla sidor 1⁄2 aln hög, derest S. Sigfrid stått inne och predikat, och döpt i källan.» Vi torde icke mycket misstaga oss, om vi af denna beskrifning sluta, att stenen ursprungligen varit en hednisk blotsten, och källan en hednisk blotkälla, och att en ursprungligen hednisk helgedom har blifvit förvandlad till ett christet böneställe. För att emedlertid förtydliga så väl den äldre formen och beskaffenheten af dessa gamla christna helgedomar, som det sammanhang, hvari de stå med våra yngre slutna medeltids-kyrkor, må det tillåtas oss att här välja några exempel, tagna äfven från andra delar af vårt fädernesland.
På Sikevarps udde, i Bredsäters socken af Kalmar län, fanns således ännu år 1634 ett öppet Offerställe, som i folkmålet fick namn af Korss-kummel
