Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/223

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
215
§ 49. Oden, såsom nattlig gengångare. Odens jagt. Odens hundar.

vid hatt på hufvudet (ɔ: Oden Sidhöttur), eller till häst, ridandes på en hög, svart gångare, hvars skor i folksägnen gemenligen omtalas såsom smidda af klart silfver. En häst-sko af Odens gångare, likväl icke af silfver, utan af jern, förvaras ännu på Wexiö konstkammare. De nätter, under hvilka Oden gör dessa ensliga vandringar eller färder, infalla förnämligast vid de gamla hedna högtiderna, såsom julnatten och skärthorsdags-natten. Han lider då icke gerna att menniskor komma i hans väg; ty natten, och framför allt dessa nätter »höra honom till», Någon gång talar han dock äfven vänligt till den ensamme och förskrämde vandraren, som på julqvällen icke uppnått sitt aflägsna hem, och sägnen vet till och med att förtälja, huru han låtit denne sitta upp bakom sig på häst-länden, hvarefter färden gått genom luften, öfver haf och land och öfver berg och dal, såsom midnatts-stormen. Spörjer någon den hemlighetsfulle ryttaren till, hvem han är, så gifver han korteligen till svar, att han »är en Öcken-vandrare».

I nära förbindelse med dessa urgamla hedniska föreställningar, förekomma i Wärend, likaledes ännu lefvande, en allmän folktro och flerfaldiga sägner om Oden, såsom en nattlig jägare. Han färdas då antingen till fots eller till häst, förer vid sidan ett stort jagt-horn och i handen ett spjut, eller, i den yngre sägnen, en bössa. Villebrådet som han jagar är oföränderligen en skogsnufva eller ett bergatroll, som flyr för honom genom luften, med utslaget hår och de långa, hängande brösten uppslängda öfver axlarne. Jagten går öfver skog och berg, såsom när foglen flyger eller vinden far. Någon gång