Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/224

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
216
Kap. III. Hedna-tro.

har man mött Oden hemvändande från sin nattliga jagt, med den dödade skogsnufvan hängande tvärs öfver häst-länden. Oden i denna skepnad är, enligt den yngre folksägnen, en forntida konung, som på detta sätt får fara och jaga så länge verlden står, till straff för sina många och stora synder, medan han lefde här på jorden. Men ibland alla dessa synder var det den största, att han älskade jagten öfver allting, så att han, för att få jaga, icke ens gaf sig tid att höra den heliga messan.

Oden, såsom nattlig jägare, har alltid före sig två svarta, raggiga hundar, hvilka i den yngre folktron uppträda med eldröda tungor och brinnande ögon, och otvifvelagtigt gifvit upphof till föreställningen om de s. k. helvetes-hundarne, hvilka tros åtfölja Satan eller af honom vara utskickade. Nämnde hundar omtalas ännu allmänt af folket, under namn af Odens hundar. Folksägnen vet förtälja, huru de stundom kommit in på någon enstaka gård, för att erhålla en beta bröd af christet folk. Deras skällande är såsom ett kort, något hest hundskall; den ene hundens något gröfre än den andres. Ännu i dag, när Wärendsfolket om höstqvällarne, vid den tid då vildgåsen (Anser Cinereus eller Anser Leucopsis) är stadd på flyttning, får höra ett dåft susande högt upp i luften, med ett sällsamt läte, såsom af drifvande jagthundar, är det en allmän mening, att »det är Odens jagt,» »det är Oden, som är ute och jagar» ; »det är Odens hundar, som höras i luften». Stundom tycker man sig härvid äfven förnimma dönet af skott, lossade i fjerran, samt andra hemlighetsfulla ljud ur den mörka rymden. — Vi torde icke behöfva