Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/225

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
217
§ 49. Oden, såsom nattlig gengångare. Odens jagt. Odens hundar.

för våra läsare påpeka, hurusom hela detta föreställningssätt är i grunden natur-mythiskt, och visar våra hedniska förfäders uppfattning af en enkel, men för dem obekant naturföreteelse.

Likasom Oden, eller, i den yngre folktron, djefvulen gör hård emot skott och gifver lycka i krig, så tros han ock, såsom sjelf jägare, gifva sina vänner och tjenare lycka till jagt och fiske. År 1625, d. 28 Febr., ransakades på Kinnevalds härads ting i Täfvelsås om en dråps-sak, hvari en man, vid namn Nils Månsson i Täfvelsås blifvit dräpen af sin granne, vid namn Börge. Detta mål väckte redan i och för sig ett stort uppseende inom häradet, enär Börge var känd såsom en stilla, blödig och saktmodig man, som aldrig förnärmat någon menniska, hvaremot den dräpne var en vild slagskämpe och öfverdådig menniska, »sådan som icke plägar dö på lakon-säng». Men hon syntes för alla än mera märklig, när det under ransakningen blef upplyst, hurusom i Nils Månssons kläder, dem han hade på sig när han blef slagen, fanns en skrift, fast underlig skrifven, med många korss och sådana bokstäfver som ingen förstå kunde. Men begynnelsen var så med svenska bokstäfver, att han bekände sig hafva gjort kontrakt med Satan, att tjena i 14 år; hvaremot Satan lofvat honom stor lycka i att skjuta allehanda foglar och djur, desslikes ock fisk, af hvad sjöar och vatten han söka ville». Den dräpne blef på grund häraf dömd »utan kyrkogård». För öfrigt syntes, vid målets öfvervägande, rätten fast otroligt, att den blygfärdige Börge skulle fälla en sådan öfverdådig menniska, som honom ringare aktade