gick ut i samma mening, att försvärja sig, kom han inte längre än till Bredhalla, en half mil från sitt hem, förr än han blef så sjuk, att han inte orkade ut på landsvägen.
Vanligaste sättet att med Rike Oden träda i förbindelse var eljest, såsom »det har af hedenhögs varit en vidskepelse och skick i Wärend» och ännu förekom på Rudbecks tid, »att den som ville blifva rik böd offentligen Oden till gäst och manade honom till sig. Och såsom den onde anden, den sig i Odens hamn förskapat, alltid är färdig till sådant som kan förleda menniskan från rätta salighetens väg, kom Oden alltid om Thorsdagsnätter farande och gästade hos sådana bönder, som sedan af hans penningar uppfyllde kallades rika. Och som han hade många att gästa, kunde han inte oftare komma till någon af sina värdar än hvar nionde Thorsdags-natt. När han kom resandes var hans stat så, att först kommo ett par stora svarta hundar löpande. Der näst red stundom en, stundom två grufveligen stora tjenare före honom uppå svarta hästar. Sedan kom han sjelf åkandes i en gräselig stor vagn, med stora svarta hästar före. Kusken var äfven stor, och så väl han som husbonden hade stora, höga hattar, sådana som bönderna i gamla dagar brukte draga. Så folket, som hästarne och hundarne hade gräseliga stora ögon, som brunno som eld i skallen på dem, och är han intet angelägen att alltid följa landsvägen, utan far fram öfver stenar, berg och dalar, nästan som om Thordön kör, och går det alltid fort för honom. Der stenigt är, tappar han dock stundom bort
