Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/228

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
220
Kap. III. Hedna-tro.

hästskorna, hvilka äro väl tilltagna och finnas efter honom, och somligstädes här i landet förvaras såsom en sällsamhet».

Således gästade han ännu på Rudbecks tid »hos många giriga bönder, ja ock andra ståndspersoner här i landet; det alla veta intyga. Såsom salig Knut Matsson Rijs sade om tre grufveligen rika bönder, nemligen Lindorm i Skräddaremåla, Olof i Holie och Jon i Wälie, hos hvilka Oden förmentes gästa, att de hafva skämt af fanen allt det han eger, så nu går han gård emellan och tigger».

»Vidare är att märka, att der Oden gästar, måste hans värd väl laga till om honom, tvätta och uppfeja den stuga eller kammare han skall gästa i, och bordet stå dukadt tillreds, med ljus på. Inga qvinnfolk få der gå in; ty de hafva gemenligen silfver-korss hängandes på bröstet och det kan Oden intet lida. Trenne rätter mat vill han hafva och öl dertill. När han det förtärt, lägger han så många hvita penningar i fatet igen, som maten var mycken till, och när måltiden är ändad, reser han bort med samma process som han kom dit». — Rudbeck tillägger, att han »hört berättas af dem som säga sig genom nyckelhålet på dörren ha sett honom (Oden), att han ser ganska leder ut; att han har stora horn, som räcka upp i taket, och tungan ned på bröstet. Men för dem som umgås med honom, ser han ut som en stor, tjock, svartklädder karl».

I hela denna folktro blanda sig, på ett vidunderligt sätt, äldre hedniska föreställningar med yngre idéer och sedvänjor ur medeltiden och den nyare tiden. Huru det tillgick, när någon offentligen böd