hvars slut hvarje trollqvinna erhåller sin förläning, der hon ensam eger taga nyttan af sina grannars kor; hvarefter Satan gifver dem orlof att fara hem, och sällskapet vänder igen till sitt på samma sätt som det kommit.
Oden, eller, såsom han i denna förvridna skepnad uppträder, Satan, sätter sig under samma nyare tid i förbindelse icke blott med de wärendska trollbackorna, utan jemväl med stora missdådare, hvilka satt honom tjenst eller »gjort kompakt med den onde». Våra domböcker bevara åtskilliga drag af detta ännu på 1600-talet gängse föreställningssätt. En stortjuf, vid namn Anders Svensson i Hiertanäs, bekände sjelf godvilligen inför Albo härads-ting; d. 27 och 28 Sept. 1634, att när han satt fängslad och lagder inom starkan mur, kom Satan till honom i liknelse som en pojk, frågandes om han ville tjena honom, då han (Satan) ville hjelpa honom utur fängslet. Anders, som satt med »massblacken» om benen och bojor om fötterna, svarade ja. Då kom Satan och bröt sönder massblacks-stången, som eljest två starka karlar icke förmå att böja, och slet bojorna af fötterna, och Anders hade så när kommit till skogen, hvar icke annan hjelp hade varit på färde. Sedan har Satan kommit till honom tre gånger i en hunds liknelse, och kysste honom, hvarigenom han (Satan) fick så stor makt med honom, att han begynte illa traktera honom, »vred munnen upp till öronen», och ryckte så hårdt på handklofvan och jernen, att en annan tjuf, som satt bunden med Anders i samma häkte, deraf led stor nöd; det de båda inför rätten godvilligen bekände. — Såsom vi se, har Satan äfven här af Oden
