och Odens hundar bibehållit ett karakteristiskt drag, nemligen den liknelse af en hund, hvari han uppträder; men är för öfrigt icke annat än en puke, ovätte eller ond ande, som »illa trakterar» sina vänner, alldeles såsom vi ofvan sett att han, lik en vampyr, nattetid diar blod af de olyckliga qvinnor, som öfvergifvit den store Guden för att med honom besvärja sig.
Dessa främmande drag, genom hvilka vi således steg för steg nedgått ifrån den höge hedniske Oden till medeltidens Pocker eller Puke, stå för öfrigt icke enstaka inom den yngre folktron. Det är nemligen i Wärend ännu en allmän föreställning, att ett ondt väsen, som får namn af Puken, nattetid under sömnen anfaller, qväljer och suger kraften af folk, serdeles af qvinnor. Han är härvid oftast osynlig; men har någon gång varit sedd lik ett nystan, kommande in genom den s. k. »grufvan». En egen, icke sällan förekommande sjukdom får i folkmålet namn af »Puken», likasom blå fläckar på kroppen få namn af Puka-nyp. När någon fått se en hemsk, nattlig ovätte, om hvars rätta art han är osäker, hörer man ännu ofta sådana uttryck, som: »jag tror jag såg sjelfva Puken; det var ingen vanlig gast». En nu igenrasad håla i berget vid Odensjö, der ännu för 250 år sedan fanns en röd (offer-) skål af sten, stående på ett stenbord, heter hos folket än i dag Puka-kyrka eller Pockers-hide. Ordet Pocker, som för öfrigt med Puke icke blott är af samma rot, utan ock af samma betydelse, betecknar eljest nu mera i folkmålet djefvulen, tänkt såsom den främste af de onda andarne, med horn och klöfvar. Vi ha i det
