naturväsen sammanparade sägen-drag, gömmer sig den dunkla historiska erinringen af ett vildt jägarefolk, med främmande seder, ofullkomliga redskap och skilda religiösa begrepp, lefvande i jordhålor uti skogarne och vid vatten, och med hvilket våra åkerbrukande förfäder kommit i en långvarig, fiendtlig beröring. För så vidt frågan hittills blifvit vetenskapligt pröfvad, gifver äfven fornforskningen stöd åt denna mening. De undersökningar af forngrafvar och andra fornlemningar, som hittills blifvit gjorda, gifva nemligen otvetydigt vid handen, att redan i en förhistorisk tid, medan det inre af medlersta Europa ännu var uppfyldt af urskogar och moras, har södra delen af Skandinavien emottagit sin första, längs vattnen framträngande befolkning. Af hvad stam denna nordiska urbefolkning varit är ännu oafgjordt; men af den skarpa motsats, enligt hvilken trollen i folkföreställningen betraktas icke såsom »folk», utan såsom främmande onda väsen, låter sig med visshet sluta, att de varit af en ifrån våra förfäder alldeles skiljaktig folk-race. Hursomhelst meningarne härom må dela sig, så mycket är dock afgjordt, att nordens förhistoriska urfolk en gång utbredt sig icke blott till det n. v. Danmark och Skåne, utan jemväl till Halland, Bohuslän, Westergötland, Blekinge, Öland och delar af Småland. I alla dessa landskap träffar man nemligen forngrafvar, byggda i halfkors-form eller ock såsom stora stenkistor, med tunga täckhällar, öfverhöljda med kullersten med eller utan jordfyllnad, och innehållande obrända lik och redskap af sten och ben; men föga eller intet af metall. Och af dessa uråldriga forngrafvar förekommer i Wärend ett högst
