betydligt antal, serdeles vid sjöarne Åsnen, Salen, Helga-sjön och närmaste vattendrag, oaktadt mängden af dem som redan blifvit förstörda. Förf. har inom en trång rymd af Albo härad sett dylika forngrafvar öppnade å hemmanen Hullingsved, Hiulsryd, Ås, Oby, Ströby, Sågsberg o. fl. st. De få hos allmogen namn af rör, kiste-rör, och träffas nästan alltid på åsar, i grannskapet af sjön eller af något uttorkadt vattendrag. Fornvetenskapen antager obetingadt, att dessa grafvar med obrända lik hafva tillhört nordens äldsta bebyggare, och, efter allt hvad man hittills vet om dessa urbyggares seder och lefnadssätt, hafva de utgjorts af ett vildt natur-folk, stående på just den grad af odling, som folksägnen tillerkänner åt de forntida trollen.
Men om man således kan antaga för historiskt gifvet, att yngre, ännu råa, men boskaps-skötande och i någon mon äfven åkerbrukande stammar, vid sitt inträde i landet funno före sig ett i kultur underlägset folk af vildar, hvars grafvar ännu kunna påvisas, och hvars seder och skaplynne hufvudsakligen instämde med hvad vi känna om andra vilda folk i olika delar af verlden; så återstår spörsmålet, hvad som blef denna eller dessa vilda urstammars slutliga öde. Historien vet ingenting derom; men af hvad som annorstädes inträffar vid sammanstötningen af folk på olika odlings-grad kunna vi med visshet sluta, att de dels blifvit gjorda till slafvar, dels ock undanträngda till obygder, der deras fåtaliga lemningar i spridda, ensliga hushåll sannolikt fortlefvat långt fram i en yngre tid. I det förra af dessa afseenden bör anmärkas, att slafveriet fordom allmänt förekom i
