gjorde skäl för benämningen så till vida, som de i verkligheten icke voro annat än urholkade naturliga stockar af ekträd. En sådan ekstock, som år 1855 ännu fanns qvar vid ett fiskaretorp under Jätsbergs gård, hade en längd af 7 alnar. Bottnen, kullrig
_s24.jpg)
men något afplattad, hade 3 tums tjocklek och en bredd om 24 tum. Sidorna, 14 tum höga, voro likaledes utvändigt kullriga, så att stockens bredd i öfre kanten var blott 22 tum. Fören var något uppstående och i aktern var inskuren en s.k. fjöl eller sittbräda, för roddaren, som förde ekstocken medelst ett styre eller kort åra om 2½ à 3 alnar, hvilken kastades åt begge sidor i vattnet. Bakom fjölen var en slå med ett hål, hvari man, vid ljustring för bloss, satte halstret eller ljuster-lyktan; halstret kunde dock äfven få plats i fören, då fiskaren med ljustret ställde sig midt i stocken. Dessa urgamla fiskarekanoter voro således beräknade för blott en enda man, men kunde bära äfven tvänne. De voro utomordentligt lätta, och flöto äfven på det grundaste vatten; men genom sina afrundade sidor voro de jemväl ytterst ranka, så att det fordrades all vildens
