Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/339

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
331
§ 85. Heliga djur.

Ormar må derföre icke hatas eller dödas; ty deraf följer olycka. Slår någon en Gulkind eller Ringhals (i Wärendsmålet ɔ: en snok eller Tomtorm), så får han ohell på sina kreatur. Stryker ladugårds-pigan en Ormslå utåt ryggen, med bara handen, tre gånger, så mår boskapen väl deraf. Om någon, som färdas till häst, blir varse en orm, så må ryttaren icke stiga af för att slå ormen; ty då sker någon olycka, antingen på karl eller på häst, förr än de komma hem. Lemnas ormar i fred, så tros de icke heller göra skada;

»Fås inte vid mig och mina,
så skall jag inte fås vid dig och dina!»

hette det förr i Wärend, när man fick se en orm. Slår någon efter en orm, men utan att döda honom, så vaktar ormen, enligt folktron, i sju år på menniskan för att hämnas. Dödar någon en orm, men utan att väl krossa både hans hufvud och stjert, så komma ormslår och blåsa lif i ormen, och sedan hämnas denne på sin baneman. Krossas blott ormens hufvud, så komma ormslår och sätta hufvud i stjerten. Blir en orm dödad, så må han väl nedgräfvas, och helst i en myrstack; ty om en fluga, som suttit på en död orm, sedan sätter sig på en menniska, får denna deraf likmatken eller kräftan. Äfven kan af den döde ormen bilda sig en dagg-orm, som är så ohellig, att om någon trampar uppå honom, så tros att foten ruttnar bort. Tager någon i en stake, hvar-med en orm blifvit slagen, så tros att han får skabb. Sådana stakar nedsättas derföre midt i stenrören, så att de af alla må igenkännas. Stiger

Wärend och Wirdarne.22