någon barfota på en sten, hvarpå en orm blifvit ihelslagen, så får han stenvred eller bulnad i foten.
Om en orm dödas, blir han således efter döden ännu mera ohellig än andra djur. Äfven andra gamla föreställningar äro ännu fästade vid detta djurväsen. Har någon varit biten af en hund, så tror man att han sedan icke kan bli ormbiten; och tvärtom. Skiljer någon en orm och en groda åt; men så att begge bli lefvande, vinner han den kraften, att om han famntager en qvinna som är i barnsnöd, så får hon förlossning. Ormen tros ock kunna söfva folk och krypa in i dem. Blir någon sömnig ute på marken, så är det en orm, som söfver honom. Enligt yngre medeltids-tro räknas ormarne till Pockers följe, och ställas vid sidan af de onda naturvättarne och pukarne (jfr. § 60). Alla spår hänvisa således till ett föreställningssätt, i hvilket ormen länge betraktades såsom ett mythiskt väsen, och qvarlefvor af denna mythiska åskådning bibehålla sig, icke blott i den äldre folktron om menniskoväsenets förvandling efter döden till en mythisk drake, utan ock i den yngre folktron. Hit hörer äfven det länge bibehållna folkbruket, att vita bort eller läsa bort ormar, medelst helig läsning, och att, likaledes genom läsning, mana ormar eller med dem stämma möte vid en knif eller annat stål, som stickes ned i jorden.
Ibland kräldjuren äro äfven Paddan och Grodan heliga, och ingen må göra dem ondt med vilja. Den förra är en vanlig uppenbarelse-form af de mythiska vättarne (jfr. § 67), hvadan hon ock blir räknad till Pockers följe; den senare är en förhamning, och tros fordom ha varit en konungadotter, som
