Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/357

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
349
§ 90. Förhamming. Varulfven. Maran.

föreställningssättet om trollen senare blifvit på Lapparne öfverfördt (jfr. § 27). Varulfvar tros således för det mesta komma ifrån Lappmarken, och när, under sista finska ofriden, vargar visade sig i större mängd än vanligt, trodde folket att det var krigsmän, som af Finnarne blifvit förhammade till Varulfvar.

En annan förhamming af mennisko-väsenet är i landet känd under namn af Mara. Hon är alltid tänkt såsom ett qvinnligt väsen, änskönt man äfven har sägner om män, som nattetid, såsom Maror, ridit sina egna hästar. Maran är således i wärendska folktron en qvinna, som blifvit förhammad och förgjord, så att hon nattetid icke får ro och sömn såsom andra menniskor, utan är dömd, att utan hvila fara osynlig omkring och qvälja folk och fä, ja, till och med sjelfva träden. När hon gifver sig ut på sådan färd, qvarlemnar hon alltid i sängen sin serk, som då blir till en hamn, så att ingen kan skönja annat än att qvinnan sjelf är tillstädes. Kommen dit hon ärnar sig, lägger hon sig på folk, och qväljer, trycker och oroar dem under deras sömn, liksom vore det en tung säck eller annan börda, som lagt sig öfver dem. Äfven diar hon upp ogifta qvinnfolk, så att de få mjölk i brösten. Om menniskor, som qväljas i sömnen af Maran, säger man, att Maran rider dem. Till att förekomma detta, må man alltid ställa sina skor vid sängen med tårna utåt. Äfven hjelper emot Maran, om den sofvande ropas vid namn, eller stål lägges uppå honom. Af sådan nattlig mare-ridt härröra Marekyssar, eller blädror på läpparne, Martofvar i håret på kreatur eller i mahnen på hästar, samt Mar-kåstar, Mar-gvastar uppå