— På en högre utvecklingsgrad tager förnimmelsen af en annans Vård formen af en dunkel känsla. Denna känsla är aningen. Våra förfäder, som hellre fattade tingen omedelbart med känslan och inbillnings-kraften, än medelbart med förståndet, hade ock hos sig utvecklat de nämnda själsförmögenheterna till en underbar finhet och liflighet. Man trodde derföre allmänt på aningen, såsom en dunkel samkänsla, hvarigenom man kunde förnimma frånvarande personers öde. Talar man om någon och han oförmodadt infinner sig, så är han icke feg, eller kommer ej att dö snart. Stundom gaf sig aningen uttryck i en yttre ofrivillig handling, af hvilken man då kunde hemta tydor och förebåd. Således om någon begär bröd vid bordet, och icke blir varse att han har en brödbit, som ej är uppäten, så har han någonstädes en hungrig vän. Om barn leka begrafning, betyder det jordefärd i gården. Grafva barn utanför husen, så grafva de ut någon, hvilket betyder dödsfall. Om en dödsfånge vänder sig om, när han föres till stupstocken, så betyder det att någon annan snart skall föras samma väg. Begynner någon oförtänkt att nunna eller sjunga på en likpsalm, betyder att dödsfall snart skall spörjas, o. s. v. Äfven i drömmen kunde en frånvarande menniskas Vård göra sig förnimbar, och otaliga sådana uppenbarelser omtalas ännu af folket. Enligt en Wärendssägen hade således två vänner lofvat hvarandra, att hvilkendera först dog, skulle han låta den andre veta det. Hände sig så, att den ene vännen såg sin vän i drömmen tre nätter efter hvarandra. Tredje natten frågade han: »Är du död?» »Ja», svarade den andre. »Dog du
