honom med besvärjelse, på en thorsdags-morgon förr än sol går upp, och sjelf ser på vattnet genom en qvista-borra (ɔ: ett knagghål). Men detta slags varsel kan äfven visa sig under i öfrigt vanliga omständigheter. När gårdsfogden på Jätsberg hade försummat att i rättan tid så på åkerträdan, sågo både han och allt folket, hvar husbonden gick på åkern och stack med sin käpp i jorden. När så fogden sprang fram till gården, satt husbonden der i sin sal, omgifven af gäster. Synen var således blott en uppenbarelse af dennes Vård, eller en Genfärd. Sådan genfärd visar sig eljest mest efter män med kraftiga och oroliga lynnen, och det är en allmän folktro om sådana menniskor, att de hafva starkare Vård med sig än andra.
Vården eller genfärden efter aflidna heter i Wärends-målet Vålne. Han visar sig nattetid såsom en hamn eller blek skugga, omgifven af ett svagt skimmer. Vi få om honom vidare tala i det följande.
Varsel, såsom en uppenbarelse af menniskans Vård, visar sig vid många tillfällen. Enligt ett föreställningssätt, som vi icke kunna närmare förklara, är det godt att då hafva någonting i händerna; »Guda-lof, jag var inte tomhändt!»heter det gerna, när gamla Wärendsqvinnor förtälja om sådana tilldragelser. Men mest visar sig varsel före stora händelser, såsom då menniskan är feg, d. v. s. råkar i någon stor fara eller är öden att dö. Varslet är då antingen en uppenbarelse af Vården, som öfvergifver menniskan, hvarigenom hon tros blifva modlös och kraftlös, eller ock af Vården, som varit borta och vänder till menniskan tillbaka igen.
