Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/376

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
368
Kap. III. Hedna-tro.

man följdriktigt, att naturvättarne eller natur-andarne blott kunde verka på menniskan medelbarligen, genom att först verka på hennes hamn och sedan genom denna på hennes kropp. Wärendsqvinnan Ingeborg i Mjärhult trodde således, ännu på 1730-talet, »att menniskan och hennes Hamn voro så förenade; att när den öfverjordiska menniskan led, så led ock den underjordiska, och tvärtom, när den underjordiska menniskan blef skadad, så tog den öfverjordiska lika del deraf (nam quod est superius est sicut inferius). Hon trodde, att när menniskorna gingo, om deras Antipodes råkade att passera någon Vätts, Elfs, Rås eller något dylikt spökes hemvist i jorden, skulle den underjordiska menniskan blifva skadad, och följaktligen den öfverjordiska menniskan lida.— — Hennes pathologie eller omdöme var merändels, att patienten låtit sitt vatten på något rum, eller att han sofvit på något ställe, eller att han tagit af något träd, som varit helgadt af någon ande, eller ock att patienten fått sjukdomen af luften, af vattnet, af elden eller jorden» [1]

Hela detta föreställningssätt bibehåller sig hufvudsakligen oförändradt än i denna dag, och vi hafva redan i det föregående anfört mångfaldig förgerning och sjukdom, enligt folktron vållad af olika naturväsen. Hit hörer således: Elfven (§ 63), Elfve-blåst (§ 64), Necken (§ 65), skålla Vätten (§ 66), dias af Vätten (§ 67), Jord-skerfvan (§ 67), lockas af Skogsnufvan (§ 70), Kållan (§71),

  1. C. Linnæi Skånska Resa, 1749, s. 312—314.