Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/481

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
473
§ 119. Gengångare.

Ramnaryd af Lidhults socken, som fått likmatken (kräftan) och i förtviflan hängt sig på gällstången vid grufvan, att »efter han gjort sig sjelf till en sjelfspilling och intet hopp hade, — — skulle han utgrafvas under syllen och sedan läggas i hästabacken». Med likets utgräfvande under husets grundstock, i stället för utförande genom dörren, afsågs här otvetydigt, att skydda husfolket för den hemsökelse, som eljest var att vänta af sjelfspillingen såsom gengångare.

Om någon dött en våldsam död för annans hand, eller i lifstiden lidit någon djup oförrätt, tros han icke få någon ro i sin graf, förr än gerningen blifvit uppenbar och hans död eller oförrätt blifvit hämnad. Att hämnas sin frändes död, skymf eller skada, har derföre ifrån äldsta tid varit betraktadt såsom en helig pligt, som af slägten icke kunde försummas, utan att den döde skulle hemsöka dem alla, såsom en nattlig gengångare. Att sjelf öppet tillkännagifva ett begånget dråp, har af samma skäl varit en af våra förfäder allmänt iakttagen folksed. Blef någon dräpen, så att ingen visste hvem som var rätter baneman, var det i Wärend ett gammalt folkbruk, att närmaste frände gick fram till liket, innan man ringt själa-ringningen, och bad den döde sjelf hämnas sin död. Den dräpne troddes då gå igen hos sin baneman, och ej unna honom hvarken ro eller lisa, utan på mångfaldigt sätt hemsöka honom natt och dag, och slutligen taga hans lif förr än året var om. För dråparen fanns då ingen annan råd, än att bota för sin gerning, eller ock att nattetid gå till den dödes graf och bedja för sig. Om då den döde