mellangärdet i den slagtade oxen, begagnades till hinne-fönster och till hinne-lyktor, och af oxens morlösa eller svalg-hinna, som uppblåstes, torkades, och fylldes med talg och gran-kåda, gjorde man en starkt rykande lampa, som ännu i wärends-målet får namn af pråsa, veka-pråsa.
Qvinnornas förnämsta slöjd, ifrån äldsta till nyare tider, var spånad. Redan urfolken kände denna hem-slöjd eller lärde den. Ett slags stora, nätvingade flygfän få derföre ännu namn af troll-sländor. När skogs-rånda visar sig i Westerdalarne, är det såsom en qvinna i skinn-pels, spinnande garn på en hand-slända, medan hon vaktar sina getter. I Helsingland heter det, när natt-skäran (Hirundo Caprimulgus) låter höra sig, att det är skogsjungfrun, som spinner. I Wärend får samma fogel namn af Spåna-käringen, och det heter, att om hon spinner långa nockar, får bond-hustrun det året lång hör. Rimligtvis är spåna-käringen i denna gamla folk-tro ingen annan än den hedniska gudinnan Frigg, Thore-guds hustru, som var gudinna för qvinnlig hemslöjd och hvars spån-ten ännu lyser från himmelen, under namn af Frigge-tenen eller Frigge-rocken (§ 57).
Spån-redskapen var ifrån början en kort käpp, med en liten krok i öfra ändan, liknande den enkla spinn-krok, som ännu i landet brukas när man snor met-refvar. En sådan käpp fick namn af ten, spån-ten. Tidigt uppfann man likväl, att midt på tenen fästa en trilla (trissa) af sten eller träd, för att lätta omsvängningen. I denna mer utbildade form är tenen en slända. Vid spinnandet fattades sländan nedtill med högra handen och sattes i en snurrande
