med bark, syre-frö och andra råa vext-ämnen, funno en mångfaldig användning till gröt, välling och annan matredning. Först efter många misslyckade försök lärde man dock konsten att af mjöl, med tillsatts af vatten och görelse (ɔ: jäst eller sur-deg), tillreda en deg, som, knådad eller ältad, gjorde sig (ɔ: jäste) och sålunda kunde bakas till bröd. Tråget, hvari degen tillredes, heter i Wärend degen-tråg, och förekommer ännu någon gång enkelt förfärdigad af en ihålig lind-stubbe.
Brödet, som på detta sätt blifvit tillredt, bakades eller gräddades slutligen i askan eller på glöderna i grufvan (ɔ: eldstaden). Det erhåller häraf i Wärends-målet olika namn, såsom aske-dell (m.), grufve-dunta, glöda-fest (m.), eld-pytta, lafsa. Den hårda yttre skorpan på sådant bröd heter i Wärends-målet kore (m.) och det mjuka innanmätet malle (m.). Vanligtvis var ock gräddningen ofullständig, så att man om dödbakadt bröd nyttjar tilläggs-ordet lafsig. Af lafsan utbildade sig slutligen lefven, ett stort aflångt bröd, som ännu ofta förekommer på bondens julbord och som bakas i ugn. Lefven var i medeltiden ett allmänt brukligt bröd och omtalas i tiohäradslagen såsom offer-bröd till presten. Albo härad förer ock än i dag en lef i sitt härads-märke.
_s129.jpg)
Utkaflades deg-ämnet före bakningen till en platt massa, så erhöll brödet namn af kaka. En sådan kaka, gräddad på glöderna i grufvan, blir ännu omtalad under namn af glöd-kaka. Gräddad vid
