förväg, som visserligen lopp fram emellan stenar och stubbar; men dock var användbar till att föra eller klöfja (jfr. § 143), då bonden vanligtvis gick vid hästens hufvud och ledde honom med milet eller betsel-tyget. Detta hette i Wärends-målet att draga fram. För-vägen, förbättrad, kunde längre fram beträdas äfven af en man till häst. Han fick då namn af färda-väg eller rid-väg. För att med säkerhet råka, eller hitta fram på dessa färda-vägar, brukade man bleka de närmaste träden, d. v. s. på dessa göra inhuggningar i barken. Äfven ledde man gerna färda-vägarne öfver åsar och höjder, för att erhålla fast mark och tillika få utsigt öfver vattnen och skogarne. De flesta af våra gamla kör-vägar bevara ännu spår af detta uråldriga skogslands-bruk.
Ungefär på denna punkt stodo Wärends allmänna färda-vägar ännu vid början af medeltiden. Legenden klagar derföre, att Sankt Sigfrid måste färdas fram »öfuer stenogha wægha ok tranga skogha» (per ardua montium, per abrupta petrarum). Förmodligen var det ock för de obanade vägarnes skull, som svenska konungarne på sin e-riksgata aldrig redo in i Wärend, utan nöjde sig med att beröra en liten del af öfra Småland, der Wirdarnes lagman, och Smålänningarne med honom, egde möta på skogen Holaveden och följa konungen till Jönköping. Hvad åter beträffar för-vägarne, gårdar och byar emellan, så voro dessa långt fram i nyare tid föga annat än dreflar eller gångstigar. Det är således ännu i mäns minne, hurusom bonden förr måste föra eller klöfja på häst-ryggen alla sina nödtorfter, såsom hö, halm, säd, ja till och med gödsel, som
