utfördes på åkern i korgar, hängande på ömse sidor om för-sadeln. Äfven veta de gamle att omtala, hurusom det förr var lands-sed, att bonden lemnade sitt skjut (ɔ: sin häst) åt den resande; men sjelf sprang vägen till fots. Detta var i gammal mening att skjutsa. Knappa två eller tre mans-åldrar äro icke heller förflutna, sedan landet i enklaste mening bar skäl för sitt historiska namn af Reidgotaland eller de ridande goternas land. Ännu i början af k. Gustaf III:s tid gjordes nemligen alla resor till häst, af männen i rid-sadel, och af qvinnorna i tvär-sadel med styre (ɔ: ryggstöd) och fot-tråd (ɔ: fot-stöd). När folket på denna tid skulle fara till kyrko, red hustrun i tvär-sadel, med lindebarnet i sitt knä och ett större barn grensle på hästländen, medan bonden sjelf antingen gick förut, och gjorde vägen fri genom att lägga ned lägen (stättor) och öppna led (grindar), eller satt till häst, oftast med en liten here framför sig på sadel-knappen.
Dessa i landets natur och folkets vanor grundade förhållanden hafva blott långsamt undergått förändring. Oansedt den gamla lands-lagens påbud om underhåll af lands-vägar, tings-vägar och kyrko-vägar, ledde således, ännu vid medeltidens slut, blott tvänne större vägar, Konungs-vägar, stora lands-vägar, igenom det egentliga Småland. Den ena af dessa gick ifrån Jönköping, genom Laga-dalen, till gamla riksgränsen vid Markaryd. Det var denna väg, som Sten Sture d. ä. färdades, då han »vid pass 14 dagar före jul år 1503» afled i Skäflingaryd, nu Skillingaryd i Östbo härad. Den andra konungs-vägen gick ifrån Jönköping tvärs igenom Wärend, öfver
