Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
221
§ 169. Vapen.

De vapen, som i våra folksägner omtalas ifrån jätta-tid (§ 133), voro för det mesta af sten, och vi hafva redan tillförene anmärkt, att denna tid i allmänhet sammanfaller med den nordiska sten-åldern. Namnet jätte utmärker således blott i den äldre sägnen, en man af berga-folket, en berga-gubbe eller ett berga-troll, d. v. s. en af landets urbyggare; men blir i den yngre sägnen jemväl öfverfördt på individer af gotisk härkomst. Alla spår leda ock till det antagandet, att de äldre gotiska stammarne i Göta rike, lika med urfolken, länge brukat vapen af sten, om än vapen af metall hos dem icke voro alldeles okända. Att noga urskilja hvad slags vapen som ursprungligen tillhört det ena eller andra folket, blir vid sådant förhållande vanskligt; desto hellre, som blott en del af dessa vapen förfärdigades inom landet, medan andra erhöllos genom byteshandel med sydligare folk.

Sten-ålderns vapen voro, enligt den gamla jätta-sägnen, hufvudsakligen följande:

kaste-stenen, slung-stenen, kamp-stenen. När jätta-kriget stod i jätta-gatan (§ 133), så kämpade jättarne inbördes med stenkastning. Öfverallt vid de gamla kyrkorna visas ock stora rull-stenar, som få namn af jätta-kast och om hvilka det heter, antingen att jätten kastat dem ifrån berget, eller att jättesan slungat dem i sitt hår-band. Sjelfva ordet kamp-sten, i Wärends-målet, häntyder ock på kullerstenens i sägnerna ofta omtalade användning såsom strids-vapen.

Hammaren. Var, såsom sjelfva namnet visar, ursprungligen af sten; ordet hammar betyder