nemligen i vårt fornspråk en sten eller en klippa. När den siste jätten träffade vall-heren i skogen, räckte han honom sin hammare, med begäran, att heren skulle dermed krossa hans hufvud (§ 133). Hammaren brukades dock af jättarne äfven till kast. När gamla Skatelöfs och Rydaholms kyrkor skulle byggas, hade de begge jättarne blott en enda hammare, som de kastade sinsemellan. Äfven den gotiske Åke-Thor far omkring i skyarne, väpnad med en hammare, hvarmed han slår efter trollen. Åsk-moln få ännu i Jemtland namn af Thor-hamrar.
Viggen, sten-viggen eller kilen, sten-kilen äro likaledes kast-vapen af sten, ännu ihågkomna i folkföreställningen om den hedniske Thore-gud. Blixten är således, enligt allmän folktro, en kil eller vigge af sten, som kastas af Thor eller Gofar och ännu ofta blir hittad på ställen, der åskan slagit ned. Han bibehåller ock i flera landskap härpå syftande hedniska namn, såsom i Wärend Thorvigge, i Upland Thorenvigg, i Medelpad och Ångermanland Thorvigg, i Nerike Godviggen, i Dalarne och på Gotland Thorn-kilen, i Ångermanland Thorkil, i Helsingland Gofars-kilen eller Thoren-sten, i Medelpad Thor-sten, i Skåne (Gärs härad) Gomor-sten.
Ett mera utbildadt vapen, jätta-yxan, var försedt med skaft-hål, och var framtill en vigge, men baktill en hammare. Wärends-sägnen talar ännu om jätta-yxor, såsom ett slags stora gråstens-hällar med hål i, som finnas i skogen (jfr. § 6). Vi igenkänna lätt på denna enkla beskrifning den gamla stenyxan, som ibland landets jordfynd förekommer till
