Wärend och Wirdarne/Del 2. Inledning

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Titel och innehåll
Wärend och Wirdarne del 2
av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius

Inledning
Näringsfång  →


[ 1 ]

Inledning.


§ 127. I de studier öfwer Wärends-folkets seder, sägner och öfvertro, hvilka tillförene blifvit meddelade, ha vi sökt ådagalägga folk-traditionens allmänna betydelse för den äldsta kultur-historien. Hvar helst vi spana på detta område, upptäcka vi nemligen hos de skilda företeelserna ett tydligt inre sammanhang, och äfven hvad som kunde synas mest regellöst eller utsväfvande låter dock slutligen ordna sig efter en allmän lag. Vi ledas häraf till den slutsatsen, att alla de folkminnen, hvilka på olika grad af upplösning ännu förekomma hos vår allmoge, äro aflagringar från äldre, ehuru ofta till tiden åtskilda odlings-epoker, icke olikt de lemningar af forntida telluriska formationer, hvilka träffas spridda öfver ytan af vår jord. Att samla dessa traditionela qvarlefvor, att igenkänna, serskilja och ordna dem, samt att ur dem skeda ett rent poëtiskt eller faktiskt innehåll, blir då ett icke ovärdigt föremål för mensklig forskning. En gång vetenskapligt ordnad, böra vi af denna forskning kunna vänta skördar för ethnologien och kultur-historien, jemförliga med en nyare tids stora upptäckter inom språk-kunskapens och naturvetenskapens områden.

[ 2 ]Eget nog, var det ock en naturforskare, som, först af alla i vårt land, skänkte åt dessa öfversedda eller föraktade qvarlefvor en mer än blott tillfällig uppmärksamhet. Denne naturforskare var Linné, som på sina resor, i förra hälften af 1700-talet, gjorde allmogens seder och vidskepelse till föremål för ytterst noggranna iakttagelser. Han förordar ock folktraditionernas vetenskapliga behandling, med följande för hans tid märkliga yttranden: »Emedlertid är märkvärdigt med desse och flere vidskepelser, huru de blifvit bibehållne af nationen ifrån urminnes tider och hedenhögs. En del får man igen hos poëter straxt efter eller före Christi tid; en del äro lemningar ifrån hedendomen i Sverige; en del ifrån påfviska tiden; en del äro med konst upptäckte, att förekomma något annat. Jag håller före att det skulle vara ett artigt argument, om någon af vidskepelse ville göra en ansenlig samling, och visa hvarifrån hvar och en först kommit»[1]. Vår store landsman kan således med allt skäl sägas hafva grundlagt ethnologiens studium i Sverige, och hans anteckningar äro ännu en för detta studium ovärderlig källa. Men få äro hittills de, som velat vandra den af honom anvisade stigen, och, med undantag af en annan berömd lärd, likaledes naturforskare[2], kan knappast någon svensk vetenskapsman sägas ha vändt sig åt detta håll med utmärktare framgång.

Under allt detta, och medan hithörande studier med allt större ifver omfattas hos andra nationer, [ 3 ]inbryter öfver vårt fädernesland en ny tid, med förändrad verlds-åskådning och med helt och hållet modern odling. Fläkten af denna nya tid tränger redan ned till samhällets understa lager, och för dess andedrägt vissna de fornåldriga poëtiska traditionerna. Hela det rika arfvet af gammal-svensk odling, hittills bevaradt i folkmål, folksägen och folksed, förskingras således med en fruktansvärd hastighet och är mångenstädes redan spårlöst försvunnet. Att åt framtiden rädda hvad som ännu kan deraf uppspanas i någon undangömd bygd, blir vid sådant förhållande en den svenska bildningens allmänna angelägenhet. Och denna angelägenhet har till grund icke blott ett nationelt interesse, serskildt för vår egen folkstam, eller äfven för andra stammar af gotisk rot; utan jemväl ett allmänt kultur-historiskt interesse, omfattande hela den menskliga odlingen. Ty kulturens gång genom tidehvarfven följer en allmän verlds-lag, och spåren af de odlings-skiften, som i breda vågor gått fram öfver folken, stå blott för en yngre tid att finna i den skrifna häfden. För aflägsna tider måste de, på omvägar, letas fram ur djupen af skilda folks äldsta och derföre äfven dunklaste minnen.

§ 128. Ibland de många spörsmål, hvilka således ur folk-traditionen borde kunna vänta ett svar, är äfven den stora historiska frågan om Göta rikes urfolk. Vi hafva redan i det föregående härom allmänneligen yttrat oss, likväl utan försök till egentlig bevis-föring, hvilken ock, både till innehåll och till form, måste erbjuda stora vanskligheter. Här utrustade med ett något större sägen-material, ha [ 4 ]vi trott oss kunna ånyo upptaga detta ämne, och vi förutskicka det, såsom en allmän inledning, förrän vi återgå till framställningen af Wärends forntida folklif.

Såsom tydligen framgår af den teckning, vi lemnat öfver våra förfäders hedna-tro, befunno sig de gotiska stammarne, vid deras första invandring i vårt land, på det primitiva skede af odling, i hvilket folkens verlds-åskådning, liksom barnets i spädare ålder, ännu är öfvervägande mythisk. All sinnlig varseblifning påverkades nemligen i mer eller mindre mån af den skapande inbillningen. Menniskan var ännu syen, i syne, och vandrade fram i en underbar verld, der allt omkring henne lefde, rörde sig, och talade ett språk som hon förstod. Naturen blef derföre af henne fattad i lefvande bild, och personifierades i otaliga, underbara väsen. De ibland dessa, som emot menniskan uppträdde fiendtligt, betraktades såsom onda. Stormen var ovättarnes färd i luften; men solen och åskan voro himmelska gudar, stadda i en fortsatt kamp emot troll och onda makter. Hedendomens mythologi hade således sin rot i ett ursprungligen gifvet åskådningssätt, länge fortlefvande hos folket såsom mythisk vidskepelse.

Hela denna uppfattning, som ännu icke lärt serskilja menniskans inre verld från den yttre sinnliga verkligheten, gällde dock framför allt hennes egen tillvaro, såsom medelpunkt i skapelsen. Hon kom således ännu länge, att, äfven sjelf, qvarstå såsom ett okändt, hemlighetsfullt väsen, utrustadt med underbara egenskaper; men ock beroende af inflytelser från hela den synliga och osynliga verlden omkring henne. Dessa inflytelser uppenbarade sig [ 5 ]likväl alltid såsom rent yttre, äfven när de hade sin rot i hennes egna känslor, föreställningar och lidelser.

På denna ståndpunkt, af en i anlag rikt begåfvad, ehuru ännu rå ursprunglighet, kommo våra invandrande förfäder i beröring med ett vildt skogsfolk, främmande till språk, till seder och till religiösa föreställningar. Detta skogs-folk har nemligen, efter den svenska sägnens bestämda vittnesbörd, en gång innehaft hela vårt land, ända nedifrån Skånes hafs-kust och upp till Norrlands fjälltrakter, så att i många af våra landskap knappast förekommer en berg-ås, eller en skogs-backe, hvarom icke sägnen förtäljer, att han en gång varit bebodd af detta främmande slägte. Afskilja vi nu, ur dessa lokal-sägner, allt hvad som tydligen härrör från forntida öfvertro, men fasthålla de allmänna drag som ega full ethnologisk bestämdhet, så framgår tydligt, att urbyggarne i vårt land varit karakteriserade genom liten vext, gnällande stämma, och skyggt, men tillika listigt lynne. De gingo klädda i grå skinnkläder, med en liten röd pinnhätta på hufvudet. Deras boning var en rå berg-skrefva, eller en jordkula, nedgräfd i någon skogs-backe. Deras guda-dyrkan var skild ifrån våra förfäders (hvadan de ock, enligt folktron, förföljas icke blott af Thor, utan ock af Oden, och äro nu till det mesta ihelslagna af åskan). För öfrigt hade de åtskilliga onda, magiska bruk, hvarmed de troddes kunna förgöra sina fiender.

Det blir vid sådant förhållande lätt förklarligt, att detta afskydda och hemlighetsfulla slägte kom att af den vidskepliga hopen betraktas, mindre [ 6 ]såsom vanliga menniskor, än såsom onda och öfvernaturliga väsen, och att detsamma, redan ifrån början, mångfaldigt förvexlades med de onda naturväsen som tillhörde den gammalnordiska folktron. Mera än ett årtusen senare, spöka urbyggare-folken till och med ännu, i samma mythiska skepnad, för den uppjagade folk-fantasien. Gemensamt med de onda berg- och skogs-vättarne, uppträda de derföre i folksägnen öfver hela vårt land, under den allmänna mythiska benämningen Troll, Bjerga-troll, Berga-troll, Skogs-troll (Smål.), Backa-troll (Skåne), eller Pjäske, Pyske, Berg-pyske (Östergötl.), Bergare (Södermanl.), Berg-tomtar (Uppl.), medan å andra sidan vissa ethniska drag, hos nämnda eljest rent mythiska natur-väsen, igenkännligt äro på dessa öfverförda från de vilda urfolken. I den äldsta sägnens dunkla skymning blanda sig således myth och historia, dikt och verklighet, begge ömsesidigt lånande färg af hvarandra.

På en något högre grad af igenkännlighet, såsom menskliga varelser, ehuru utan individualisering, och såsom mål för den herskande stammens förakt, omtalas samma småvexta urfolk senare, under namn af Pyslingar (Skåne, Blekinge), Berg-pyslingar (Skåne, Dalarne), Bergatrolls-pyslingar (Finveden), Berg-ungar (Östergötl.), Peblinge (Skåne), Troll-pack (Wärend).

Ännu längre fram, och karakteriseradt såsom ett folk för sig eller såsom menskliga individer af olika kön, framträder det vilda urfolket i vårt lands sägner, under namn af Troll-folk (Ångermanl.), Trollkarlar (Dalarne), Troll-gubbar (Wärend, Blekinge), Troll-käringar (Skåne, Smål., Westmanl., Roslagen, Helsingl., Jemtl.), eller under den höfligare [ 7 ]benämningen af Berga-folk (Wärend, Ångermanl.), Berga-gubbar, Berga-käringar (Skåne, Bohusl., Smål., Helsingl., Herjedalen, Ångermanl.). Individer af samma slägte få till och med, i lokal-sägnerna, rent personliga veder-namn, såsom, i Wärends-sägnen, Hadder, Klasa-gubbe, Hattegrip, Gunna Knöpja, Bökoppa-kittan, Åsa-kittan, Klinta-Malin o. s. v.

På detta yngsta skede af nationel tillvaro, trädde vissa ensliga individer af det föraktade slägtet icke sällan i vänlig samfärd med folk, d. v. s. med personer af den i landet invandrade, åkerbrukande stammen. Mångfaldiga lokal-sägner veta således förtälja, hurusom bondqvinnor nedifrån byarne gjort besök uppe i berget, hos berga-käringen, och lånat hennes kopparkittel eller hennes bruda-silfver o. s. v., eller, att trollen om vintern kommo fram till gårdarne, der de gingo in och satte sig i grufvan och uslade sig. Äfven omtalas icke sällan förbindelser, i hvilka stammarne blandat sig med hvarandra. Wärends-sägnen vet ännu förtälja, hurusom Klasa-gubbe, eller Berga-gubben i Klasahall (i sjön Mien), träffade i skogen en grebba (flicka) från Midingsbråte och aflade barn med henne. Medan pilten växte upp gick han vall med getterna. Men när han blifvit tolf åra gammal, kom Klasa-gubbe och tog bort både honom och getterna, ingen visste hvart. En annan sägen berättar om en dräng ifrån Mosterud, som gick ute i skogen vid Klinta-bergen (i Moheda socken). Då fick han se hvar berga-gubbens dotter satt utanföre berget och grät. »Gråt inte, grebba!» sade drängen, »för när du blifvit vuxen skall du få bli min fästemö». Långt derefter hände sig, att samme dräng var ute i [ 8 ]skogen och högg. Då kom berga-gubben gåendes till honom och sade: »håller du ditt ord, såsom du lofvat min dotter, så vill jag ge dig en half skäppa hvita pengar. För jag kan inte ha grebban längre. Jag må så godt flytta hän, för jag får ingen morgonsömn för Moada bjellra». Med Moada bjellra menade han Moheda kyrko-klocka. Ja, drängen tog pengarne och gifte sig med berga-gubbens dotter; men gubben sjelf flyttade sina färde, ingen visste hvart. — Samma sägen förekommer ock i Finveden, der en dräng ifrån Kinnhult (af Hestra socken) gick i skogen, för att leta efter sina hästar, och fick se bjerga-trollets dotter, som stod på Nyckla-berget och kammade sitt hår. Han helsade henne: »god morgon, fästemö!» hvartill hon svarade: »håll ord med det!» De blefvo så gifta. Men mannen blef elak emot sin hustru, hvaröfver hennes fader, bjerga-trollet sörjde, och gick hvar natt fram till gården och grät, så att der syntes om morgnarne en våt fläck på förstugu-stenen.

Genom sådana giftermål, hvilka äfven i våra folksagor äro ett ofta återkommande sago-drag, uppkommo bländingar, hvilka i sägen och saga omtalas såsom half folk och half berga-troll, och hvilka troddes vara starkare än annat folk. Ett sådant halftroll var den i Jemtlands-sägnen berömde Gunbjörn i Högdal. Om en man i Heljarp i Finveden berättas ännu, att han på mödernet skall vara kommen af ett bergtroll, och om Puttetorpa-Jösse, en för sin oerhörda styrka bekant Wärendsbo, gick för en mansålder sedan ett allmänt tal, att hans [ 9 ]rätte fader var ett berga-troll, som stulit sig till förbindelsen med en christen qvinna.

Det kan således ej uppstå något tvifvel, det ju trollfolket, till en icke ringa del, blifvit i tidernas längd upptaget af den herskande stammen, vare sig såsom trälar eller såsom fria. Vi igenkänna ock det gamla föraktade folk-namnet, såväl i det wärendska ätte-namnet Trolle, som i åtskilliga derur härledda eller dermed sammansatta gårdnamn, såsom i Wärend: Trolleboda, två gårdar; Trollemåla, Trollekulla, Trollesgärde; i Niudung: Trullhella; i södra Möre: Trullefjäll o. s. v. Den gamla skogen Tiveden får i Westgöta sägnen namn af Troll-Tive'n, efter sina äldsta bebyggare, som varit troll. Ännu i en långt senare tid, ja, till och med än i dag, träffa vi ock i åtskilliga socknar hela slägter, som af ålder hållits för ringare än sina sockneboar och fordom alltid gift sig inom sig sjelfva. En sådan ringaktad slägt förekommer f. ex. i Hångers socken af Finveden, i gården Brusås. Den får namn af Måkarne, och utmärkes af rakt, svart hår, bruna ögon och gulbrun hy. Äfven på våra gränse-skogar träffa vi icke sällan ensliga hushåll, af en likaledes till kroppsställning, lefnadssätt och seder, serskild befolkning. Dessa menniskor utmärka sig jemväl genom mörka hår och ögon, ljut (mörklett) ansigtsfärg, utstående kind-knotor och låg vext. De bo i jordkulor eller i backa-stugor, och nära sig med skogs-hygge, tiggeri och tillfällig arbetsförtjenst, alldeles som de norrländska skrultarne. Om deras mörkögda och mörkhyade qvinnor nyttjar allmogen än i dag det karakteristiska uttrycket, att »hon är svart som ett troll» eller »hon ser ut som [ 10 ]en trollpacka», och misstänker dem att kunna trolla, samt att, redan genom sitt möte, vålla förgerning och olycka. Det kan icke heller gerna betviflas, att det ju företrädesvis varit qvinnor af just detta föraktade slägte, som, alltifrån medeltiden och ända in på 1700-talet, blefvo anklagade och dömda för trolldom, likasom de i tings-handlingar och i folktro allmänt omtalas, under namn af trollbackor, trollpackor, troll-konor, trollkäringar, påska-käringar. Vi se då i alla dessa omständigheter blott försvinnande spår af en uråldrig motsättning i nationalitet och i religiösa föreställningar, samt af en häri grundad, djupt inrotad stam-fördom, och leda oss sålunda till den slutsatsen, att i Göta rikes n. v. befolkning ingått elementer jemväl af det forntida nordiska trollfolket.

Hvad deremot beträffar den egentliga hufvudstammen af detta uråldriga folk, så föranleda sägnerna i hela Göta rike, att densamma skulle ha flyttat undan, d. v. s. blifvit undanträngd och utvandrat. Berga-gubben i Klinta-bergen flyttade således undan för ljudet af Moada bjellra, och samma berättelse går vid de flesta gamla kyrkor i vårt land. Vi hänvisa för öfrigt till hvad i det följande meddelas, om jättarnes flyttning till ett mörkt land, längst uppe vid verldens ända.

§ 129. Frågan om det gamla troll-folkets nationalitet, så vidt som vi här grunda vår undersökning ensamt på landets ännu lefvande sägner, företer naturligtvis många och stora svårigheter, redan på grund af materialets allmänna beskaffenhet. Men med all den sväfvande ombytlighet, som tillhör [ 11 ]forn-sägnernas yttre form, ega dock dessa af folkfantasien bearbetade hågkomster alltid ett fast historiskt underlag. Att pejla denna fasta botten, äfven på större djup, blir en framtids-uppgift för vetenskapen, och då vi här inlåta oss på några vågade försök, sker det blott der, hvarest vi trott oss finna en fast hållpunkt i hittills obestridda, historiska förutsättningar.

Om vi således granska det gamla ordet och begreppet trolldom, hvarmed efter vår mening ifrån böljan förstås urfolkets råa natur-kult, i motsatts till de yngre gotiska stammarnes Thors-kult och Odens-kult, så finna vi, att härunder, i sägnen och folktron, sammanfattas grof hednisk öfvertro och dertill hörande magiska bruk af flerfaldig beskaffenhet. En seregen och alldeles uråldrig form af sådan trolldom var, hvad som i Wärends tings-handlingar heter Vindskepelighet och i nyare språket Vidskepelse, eller konsten att skipa vind och väderlek efter sin vilja. Våra förfäder menade nemligen, att trollfolket, i likhet med de rent mythiska naturvättarne, beherskade vädret, och att storm och snöfall, regn och solsken ytterst berodde af trollens tillfälliga sysselsättningar. För att närmare upplysa hela detta föreställnings-sätt, meddela vi några hithörande lokala folk-uttryck, hemtade från olika delar af vårt fädernesland.

Således, när dimman samlar sig omkring en backe, kallad Önestad klint, i Göinge härad (Skåne), heter det hos folket: »nu byker Klinta-käringen, så det blir snart regn». Om Lave-berget i Qviinge, som fått sitt namn efter ett troll, vid namn Lave, [ 12 ]heter det likaledes, att »när Lave byker, blir det snart regn».

När i Blekinge ufven låter höra sig, säger folket: »pyslingarne äro ute, nu lagar det sig till oväder».

När i Wärend dimman stiger upp omkring berg-åsarne, säger folket, att »det är trollen som kölna (göra eld)». När det ryker i Gröns-kull eller i Klintarne, heter det, att »trollkäringen håller på att baka stenkakor». När dimman slår upp emot Klinta-bergen (i Moheda socken), heter det, att »nu byker Klinta-Malin, så nu få vi vackert väder». När det ryker i Rona-skogen (i samma socken), heter det likaledes, att »nu byker Rona-käringen, så vi få omslag på vädret».

I Örnsås, af Dannäs socken i Finveden, är ett berg, der det finnes troll. När det ryker ur berget, säger folket, att »nu äro trollkäringarna uppe och kölna».

Likaledes i norra Småland, när det regnat om sommaren och dimman stiger upp omkring bergen, säger man, att »det är trollen som byka».

När i Ångermanland det regnar och skiner sol, säger folket: »trollkäringarna hålla på med att tvätta trågen». När det thorar (åskar) och skiner sol, heter det, att »nu håller trollfolket på att kärna». Snöar det och tillika skiner sol, säges vara »trollkäring-väder,» eller »nu kärna trollkäringarna sitt smör».

På samma sätt i Jemtland, när det regnar och skurar emellan, säger folket: »nu ä trollkäringa ute och kärna».

[ 13 ]Men till trollfolkets vindskeplighet hörde framför allt, att de, enligt en allmänt gängse öfvertro, kunde, likt natur-vättarne, färdas osynliga i vädret. Dervid uppkom då en storm, blåst, väder-il eller väder-hvirfvel, som i olika svenska landskap erhåller olika namn. En väder-hvirfvel heter således i Skåne, Gärs härad: Hörlevind; i Ö. Göinge härad: Örlevind. I Blekinge: Orfvinda. I Wärend: Horf-vind, Horfvinda eller Värvinda. I N. Småland: Vädervinda, Värvindel, Värvind. I Westergötland: Vädervinda. I Södermanland: Väder-iling. I Upland: Käring-il, Trollkäring-il, Väder-il. I Westmanland: Trollkäringen. I Dalarne: Troll-kalen, Troll-vind, svarf-il. I Gestrikland, Helsingland och Herjedalen: Värvinda. I Ångermanland: Trollkäringblåst. IJemtland: Trollkäring-vinda, hvirfvel,hvirf-vel-vind. — Vi meddela här ett antal hithörande folk-uttryck, för att visa, huru djupt föreställningen om de mythiska och ethniska trollens färder i luften är rotad i den äldre svenska folktron.

I Skåne, Gärs härad, heter det om hörlevinden, att »det är ett troll, som far i luften». En bonde kastade sin knif åt en hörle-vind; men högg dervid sin egen hustru i låret.

I Wärend säger man om horfvindan, att »det är troll, som fara»; »det är troll-tyg»; »nu ä trollen ute, det begynner väl snart åska»; »trollen äro ute för att stjäla sädes-säd». Om någon ropar åt horfvindan och kallar henne hora, så blir trollkäringen synlig, men snor straxt sin kos. För att utsädet icke må falla i trollets sköte, när man går på åkern och sår, bör man ha slagit eld öfver [ 14 ]sädes-skäppan eller gjort kors deröfver. En man, som gick på sin åker och sådde, kastade sin knif åt horfvindan. Långt derefter vandrade han i skogen; men for vill, och kom slutligen till en jord-koja. Der gick han in och bad om mat. Käringen, som bodde i kojan, tog fram mat och gaf honom, och lade en knif bredvid. Men när mannen såg på knifven, igenkände han sin egen knif, som han kastat åt horf-vindan. Trollkäringen förebrådde honom då, att han stuckit henne i låret, och varnade honom att aldrig mer kasta åt det som far i luften.

I N. Småland heter det om vädervindan, att »det är trollen, som fara emellan bergen». I Tveta härad tror man om värvinden, att »det är ett troll, som far».

På Öland säger man om väder-hvirfveln, att »der är väl någon trollgubbe i högen och rifver».

I Westergötland heter det om vädervindan, att »det är troll».

I Bohuslän säger man om hvirfvel-vinden, att »nu ä trollkäringarna ute och fara».

I Södermanland likaledes: »nu ä trollen ute och fara».

I Upland heter väder-hvirfveln Käring-il, Trollkäring-il, och man säger derom, att »trollen ä ute och hemta hop hö». När det kommer häftig blåst, heter det: »nu komma trollkäringarna». Kastar man stål emot, så träffas trollpackan.

I Westmanland kallas hvirfveln för trollkäringen. Håller man upp en knif emot henne, så snor hon bort.

I Dalarne heter en svarf-il Trollkalen eller trollvind. Visar den sig när man sår, så är det [ 15 ]»trollkäringen, som upphemtar säd». Kastar man stål emot, så blir hon straxt synlig, och kan då så råka sig, att hon är hemma i samma by.

I Gestrikland och Helsingland säger man om väder-hvirfveln, att »det är en trollqvinna». Kastar man stål öfver, så får man se henne.

I Herjedalen heter det om värvindan, att »trollkäringa ä ute och resa». Kastar man stål i, så vända de hem igen.

I Ångermanland heter väder-hvirfveln Trollkäring-blåst, och man säger derom, att »det är trollkäringarna, som dansa», eller »som flytta från ett ställe till ett annat».

I Jemtland heter hvirfveln Trollkäring-vinda. Kastar man stål emot, så får man se troll-käringen.

Det mythiska föreställningssättet om stormarnes, blåstens och väder-hvirfvelns uppkomst ifrån Haf-frun, Skog-snufvan och andra onda naturvättar, hvilka i qvinno-skepnad fara omkring i luften, med hängande hår och de långa brösten uppslängda öfver axlarne, blir på detta sätt i alla delar af vårt land öfverfördt på det fiendtliga trollfolket, och senare, på de onda qvinnor, som i yngre tid vidhöllo detta folks magiska bruk. Redan den mythiska halten i denna vidt utbredda öfvertro häntyder på dess uppkomst i en aflägsen odlings-epok, och sådana drag, som att man slår eld öfver sädes-skäppan, hafva tydligen sin rot i den forntida eldkulten. Trollens fruktan för stål härrör ock tydligen från en tid, då urfolket ännu saknade denna metall. Emedlertid kan hela föreställnings-sättet spåras, såsom allmän folktro, icke blott in i medeltiden, utan ända fram till [ 16 ]våra dagar. Gamla Westgöta-lagen talar således om qvinnor, som vid dagjemnings-tiden rida (genom luften) i trolls hamn, med upplöst hår och upplöst gördel (jfr § 26). Våra tings-handlingar (§ 110), såsom ock den ännu lefvande folktron, veta likaledes att berätta om onda qvinnor, trollbackor, trollkonor, trollkäringar, påska-käringar, hvilka i dymmel-veckan fara osynliga genom luften, ridande på kalfvar, grisslor eller ugns-rakor, för att, enligt medeltidens uppfattning af samma hedniska folktro, i Blåkullan hålla gästabud med Satan och hans pukar.

En afvikande form af det gamla trollfolkets vindskeplighet är, när de i sägnen uppträda seglande, roende eller rännande på skidor, under ovanliga yttre omständigheter. I Ångermanland har man således ofta sett trollen vara ute och segla; men de fara då alltid emot vinden. I Södermanlands skärgård har man, en påskadags-morgon, sett trollkäringen, som rodde med ek-stock högt uppe i luften. I Ångermanland omtalas ock, huru man sett trollen ränna på skidor; men likaledes alltid emot vinden. En fiskare mötte en gång ett troll, som rände på skid-ben långt ute på öppna hafvet. »I dag skall jag stå brudgumme på Rödön», sade trollet, som det rände förbi. Men fiskaren vände straxt emot land, och väl var det; för der blef en hiskelig storm efter.

Ibland trollfolkets onda magiska konster och den mångahanda trolldom, som af dem öfvades, äro för öfrigt karakteristiska deras förmåga att skifta hamn, i likhet med natur-vättarne, samt de slag af förgerning, hvarigenom de troddes dels kunna förhamma [ 17 ]folk till Varulfvar (jfr § 90), dels ock genom luften tillsända sina fiender dödlig sjukdom. Sådan ond sändning omtalas ännu alltjemnt i Wärend, i Jemtland, och i många andra svenska landskap, under namn af Trollskott, och man kan döma om dess beskaffenhet, af de signerier, hvilka annu äro i bruk emot denna förgerning. En sådan gammal medeltidsläsning, upptecknad i Wärend, lyder:

Trollet uppå berget stod
med sin båga spänd.
»Hvi står du har med båga spänd?»
Jo, jag skall skjuta både folk och fä.
»Det skall jag dig förmena,
Du skall skjuta i stockar och stenar».

En annan, upptecknad i samma landskap och tillförene anförd (§ 104), begynner:

Trollkarlen gick åt skogen att skjuta.
o. s. v.

Man tänkte sig således, att sjukdomen eller förgerningen vållades genom ett bågskott, lossadt af trollet eller af trollkarlen, i skogen eller på berget, så att pilen osynlig träffade på det längsta afstånd. Men äfven de i luften kringfarande trollen äro farliga att råka för, och vålla mångfaldig sjukdom. Det heter derför i N. Småland (Tveta härad) om väder-vindan, att, om man möter henne och känner att hon slår till, skall man kasta emot henne en knif af nio slags stål, så träffas trollet deraf och får sjelf skadan. Likaledes i Westergötland, när vädervindan visar sig på försommaren, spottar [ 18 ]bonden åt henne och kastar sin knif, af fruktan att eljest få sjukdom. Läsningarne omtala för öfrigt flerahanda slags trollskott, såsom skäppe-skott, såll-skott, grissla-skott, ugnqvasta-skott (§ 104), hvaraf tydligen följer, att hela det äldre föreställningssättet öfverfördes äfven på de yngre trollpackor, hvilka färdades ute i dymmel-veckan, ridande genom luften på såll, grisslor och ugnqvastar.

§ 130. Likasom vi i det föregående sett ett mythiskt namn och en hel kedja af dervid fästade mythiska föreställningar, öfverförda ifrån trollen, såsom onda naturvättar, på trollen eller trollfolket såsom vårt lands urbyggare-folk, så igenfinna vi, ehuru i svagare form, alldeles samma öfvertro och en identisk begrepps-utveckling, fästade vid ett annat i våra sägner allmänt förekommande folknamn. Detta folknamn, som bevisar sig vara yngre, genom en skarpare individualisering, så att intet tvifvel här kan uppstå om folkets rent menskliga tillvaro, framträder öfver hela vårt land under formen Lapp, plur. Lappar. Det varieras för öfrigt på mångfaldigt sätt. I Skåne talar man således om Lappar. Lapp-käringar, Vild-Lappar. I Wärend, om Lappar, Lappa-käringar, Lapplands-käringar, Vild-Lappar, Nord-Lappar, Nord-Lappskor, Nord-Lappingar, Upplänningar, Nordbaggar, Nord-käringar, Nordlands-käringar. Det heter om hela detta slägte, att det är troll eller trollpack, och förmenas kunna trolla. I Finveden omtalas samma folk, under namn af Nordboar, Nord-käringar. I Helsingland och Herje-dalen: Upplänningar; men i Jemtland: Troll eller [ 19 ]Troll-Lappar, så att de begge folknamnen Troll och Lappar här nyttjas såsom identiska, och utan åtskillnad användas om ett och samma historiskt gifna folk.

En sådan fullkomlig identitet gifver sig ock tillkänna, vare sig att vi granska sjelfva folknamnen, eller det sätt hvarpå nämnde folk uppträder i våra svenska sägner. Vi upptäcka nemligen en noga öfverensstämmelse emellan de rent ethniska drag, som karakterisera sägnens trollfolk eller bergafolk, och folk-egenheterna hos Lapp-stammen, så att, f. ex. när Ångermanlands sägnen omtalar, huru man sett trollen ränna på skidben, ingen lärer undgå att igenkänna Lappen på hans skidor. Äfven sjelfva folk-namnet Lapp synes hafva uppkommit ur alldeles samma föreställnings-sätt, och i grunden hafva enahanda betydelse med det äldre rent mythiska folknamnet Troll. Ordet härledes nemligen etymologiskt från det gammal-svenska Lap, Lop, Lof, som betyder troll-karl, hvadan ock ordet Lappe-konst hos Laurentius Petri är liktydigt med trolldom, likasom vi, i Wärends-målet samt i gamla wärendska tings-handlingar, återfinna de hithörande orden: Lappare ɔ: trollkarl, Lapperska, trollkona, och Lapperi, Lefjeri ɔ: trolldom. Troll och Lapp äro således blott variationer af samma folk-namn, och de fasthålla begge just den sida af det nordiska urfolkets nationalitet, som lifligast anslog våra förfäders lättrörda inbillning.

Men framför allt blir identiteten af troll och lapp fullt tydlig, när vi granska Lapparnes lapperi, såsom detta förekommer i den svenska [ 20 ]tron, och sammanhålla dessa drag, med hvad vi ofvan meddelat om den olika slags trolldom, som öfvades af det gammalnordiska trollfolket.

En karakteristisk form af lapperi, likasom af trolldom, är således hvad i våra tingshandlingar heter vindskepelighet, eller den gamla öfvertron, att Lapparne, på samma sätt som trollen, kunna skipa vind och väderlek efter sin vilja. I Helsingland och Jemtland är det derföre ett gammalt ord, att »Troll-Lappen blott behöfver kasta sin handske i luften, så blir det straxt oväder». Och härmed sammanhänger ett annat folk-uttryck, som går och gäller öfver hela Norrland. När det snöar häftigt om vintern, heter det nemligen, att »nu snöar det Lapp-handskar».

I likhet med trollen kunna äfven Lapparne, enligt folktron, färdas osynliga i vädret, hvarvid de framkalla storm, blåst, snö och väderhvirflar. Vi anföra, till jemförelse, några hithörande folk-uttryck ifrån olika svenska landskap.

I Skåne, Gärs härad, heter det om hörlevinden, att »Lapp-käringarne ä ude och ska samla opp». När bonden om våren ser en sådan hvirfvel fara öfver åkern, spottar han och korsar sig, emedan han är rädd för Lappskott. I Ö. Göinge härad säger man om örlevinden, att »Lapplands-käringarne äro ute och vilja stjäla sädes-säd». Men om bonden, som sår, håller väl igen munnen, så få de ingenting.

I Blekinge säger folket om orfvindan, att »det är Lappskorna, som samla sin säd».

[ 21 ]I Wärend heter det om horfvindan, att »det är Nordlands-käringar, som fara». När det snöar häftigt om vintern, säger folket i S. Wärend, att »Upplänningen är ute och vill köpa foder».

I Finveden förtäljer man om horfvindan, att »hon är en Nordkäring». En man, som kastade sin knif åt henne, återfick honom, då han under ofriden kom till Norge. När det snöar häftigt om vintern, heter det, att »nu flyga Nordboarne».

I S. Wedbo säger man om värvindan, att »Lapplands-käringarne ä ute och ta sig sädes-säd».

I Helsingland och Herjedalen heter det, om vintern, när det snöar hårdt, att »nu ä Upplänningen ute».

I hela Norrland talar sägnen likaledes om Lapp-käringarnes färder igenom luften. En socken-Lapp i Ljusdals socken af Ångermanland, vid namn Lång-Olle, hade en faster, som het Elsa. En qväll gick han ut att råka sin faster, och kom fram, just vid att käringen kom farandes ur skyn. Lång-Olle framförde sitt ärende, som var att bedja käringen fara efter en kopparkittel, som han betingat sig tjugofem mil upp i Jemtland. Ja, Lapp-käringen drog åstad i luften, och om morgonen fann socken-Lappen sin kittel, hängande på en hagstör invid hans egen stuga.

Till lapperi hör äfven, att Lapparne kunna för-hamma folk, likasom trollen kunde förhamma folk genom sin trolldom. Det är således ännu en i Norrland allmän folktro, att Troll-Lappen med sin spå-trumma kan förvandla folk till vargar och björnar. En Jemte, som gjort sig ovän med [ 22 ]Lapparne, fick sig af dem påkastad en varg-hamn, så att han måste löpa varg, och var dessemellan menniska igen.

Likaledes tror man om Lapparne, på samma sätt som om trollen, att de genom luften kunna tillsända sina fiender död, eller häftig sjukdom. Hvad vi tillförene omtalat, under namn af trollskott, heter derföre äfven Lappskott; i Skåne, Gärs härad: Lappskud; i Ö. Göinge härad: Lapp-skott, Wildlappa-skott; i Wärend: Wildlappa-skott, Nordskott; i Jemtland: skott, gann, vind-gann; i läsningar från medeltiden: skott, Lappe-skott, Willappa-skott, Väderskott. En bonde i Offerdal, i Jemtland, blef ovän med en Lapp, och denne lofvade honom ondt. En dag var bonden ute på en myr och slog. Men rätt som det var kastade han lien, och sprang af alla krafter bort till en stor sten, som låg i myr-brädden. Der lade han sig bakom. I detsamma kom det rätt som en stor humla, och slog emot stenen, så att skärfvorna flögo. Detta var gannet, som Lappen hade skickat. Men bonden kunde så mycket, han, som Lappen. Han skickade straxt gannet tillbaka, samma väg det kom, och i detsamma stöp Lappen, ändock att der var sex mil emellan.

Af de omständigheter vi här anfört, torde få anses framgå, att den svenska sägnens trollfolk och lappar äro ett och samma folk, och att begge folknamnen blott äro olika uttryck för en i grunden likartad, mythisk uppfattning af samma nationalitet. Begge namnen gå således tillbaka i en mythisk tidsålder, ehuru namnet troll, redan genom sin renare [ 23 ]mythiska prägel, visar sig vara det äldre. Då vi nu för detta aflägsna tidskifte sakna historiska urkunder, torde vits-ord icke kunna frånkännas den öfver hela vårt land spridda, från slägte till slägte fortlefvande national-sägnen. Och när denna sägen, vare sig vid Skånes hafs-kuster eller i Jemtlands fjällskogar, oföränderligen fasthåller, att hela landet i forntiden varit befolkadt af troll, finna vi häri ett bevis, lika giltigt som hvarje annan bevisning, att icke blott Svea rikes, utan äfven Göta rikes urfolk tillhört den Lappska polar-racen.

Härmed instämma äfven Lapparnes egna national-sägner, om hvilka Högström anförer, att en del Lappar vilja alldeles påstå, att deras förfäder fordomdags varit egare af hela Sverige; men att våra förfäder drifvit dem undan och inskränkt dem efter handen mer och mer[3] . Att så verkligen varit händelsen, blir ock tydligt, vid granskning af de svenska sägnernas geografiska begrepp om Lappland. Detta land, som till en början är af obestämdt läge, flyttas nemligen efterhand allt högre och högre upp åt norr, der det slutligen får namn af Nord-Lappland. Man har således ifrån början tänkt sig detta land längre i söder. Och i verkligheten träffa vi äfven spår af ett sydsvenskt Lappland, i det tätt inom Wärends-gränsen emot Skåne belägna Lappa-länet (jfr § 27), äfvensom i åtskilliga gamla småländska gårdnamn, såsom Lappebol i Finveden, Lappemåla, Lappareboda i Wärend, Lepserum i Tjust o. s. v.

[ 24 ]§ 131. Samma mythiska föreställningar, som vi i den äldre svenska sägnen funnit gängse om Troll och Lappar, öfverföras slutligen i den yngre sägnen, ehuru i ytterligare minskadt mått, på ett nytt slägte, som får namn af Finnar. Wärends-sägnen omtalar således äfven Finna-gubbar, Finna-käringar, såsom troll-pack. I Bohuslän heter det om hvirfvel-vinden, att »Finna-käringarne äro ute och fara». Och i läsningar från medeltiden talas om Finne-skott, i samma mening, som troll-skott eller Lappe-skott. En af oss tillförene anförd signelse begynner:

Jag läser öfver dig
för Finne-skott,
Lappe-skott etc.[4]

och en annan, som blifvit upptecknad af Ihre, lyder:

Det kom tre Finnar östan öfver land,
De gjorde åt hot-skott, Troll-skott, hjert-skott,
Lapp-skott, häl-skott, tarm-skott.
Jag skall göra åt alla de skott jag kan.
o. s. v.[5]

Vid det ethnologiska bestämmandet af hvad folk, som här uppträder med namnet Finnar, äro vi redan på fast historisk botten. Folknamnet Finne, af gammal-svenska ordet fen ɔ: kärrtrakt, betyder nemligen en lågländare, och är rätt och slätt en öfversättning af Lapparnes eget nationela folknamn, Same. Namnet Finne gifver således ett rent historiskt begrepp af alldeles samma folk, som i en äldre tid af sina svenska grannar helsades med de [ 25 ]mythiska vedernamnen Troll eller Lappar. Lappstammen uppträder ock historiskt, under namn af Finnar, alltifrån 6:te århundradet, då Procopius omtalar Skridfinnarne ɔ: de skridande eller skidlöpande Lapparne, såsom boende i Thules skogar och bergstrakter. Paulus Varnefridi, i 8:de århundradet, finner samma folk bosatt högt upp i den skandinaviska norden; men i angelsaxiska och nordiska urkunder, från 9:de och 11:te århundradet, träffas det ännu så långt ned på svenska sidan, som i Helsingland och Wermland. Vid ett försök att kronologiskt beräkna tiden för Lappfolkets uppträdande i Göta rike, såsom en egen nationalitet, föras vi således långt tillbaka, eller åtminstone ned i de första seklerna af vår christna tideräkning.

Emedlertid hafva, under hela denna långa tidrymd, icke otydliga spår förmått bibehålla sig, af Lapparnes uppträdande såsom Finnar (d. v. s. såsom historiskt folk) äfven i Göta rike. Folk-namnet Finne genljuder således till oss än i dag i den sydsvenska sägnen. En skånsk medeltids legend förtäljer om en jätte (ɔ: ett troll) vid namn Finn, som skulle ha byggt Lunds domkyrka, och som, af helgonet förvandlad till sten, ännu står qvar i kyrkans krypta. Samma legend möter oss äfven vid nästan alla gamla kyrkor i den wärendska skogsbygden, såsom Moheda, Berg o. s. v., hvarvid jättens namn ljuder något olika, såsom Finn, Finnfar (ɔ: fader Finn, den gamle Finnen) eller Hedenfinn (ɔ: den hedne Finnen). Sägnen, som härrör ifrån den äldre medeltiden, och som ger en bild af christendomens seger öfver hedendomen, personifierar således denna [ 26 ]senare i ett historiskt folknamn, lånadt från landets urbyggare.

För öfrigt träffas samma folknamn öfverallt i Göta rike, både i sammansatta lokal-namn och såsom personligt namn. Östbo, Vestbo och Sunnerbo härader omtalas således i äldre handlingar, under namn af Finweden, Finheden, Finnia och Finland. Ännu Olaus Magnus (VII. c. 12) talar om Finnia, nu Finuidia, bebodt af Finni eller Finnenses. Då det gamla ordet ved, i den yngre svenskan öfversättes med mark eller skog, och då vi i Upland, Westmanland, Wermland och Dalarne, ännu träffa s. k. Finnskogar, likasom i Norrland Finnmarker och Lappmarker, så gifver redan namnet full anledning att förmoda, det Finweden ifrån början varit en Finnskog, Finnmark eller Lappmark, länge bebygd af Finnar eller Lappar, alldeles så som förhållandet varit eller är med Finnmarkerna i det öfra landet. Namnet Troll-Tive'n, ännu gifvet åt den stora skogen Tiveden, synes likaledes gömma hågkomsten af, att denna skogstrakt ursprungligen varit en Lappmark. Detsamma gäller ock om det gamla Lappa-länet invid Wärends södra gräns. Alla dessa lokal-namn, sammanhållna med de spår vi funnit af en halfvild skogs-befolkning, boende i jord-kulor på Göta rikes stora gränse-skogar, så väl söder ut emot Skåne, som norr ut på skogen Kolmorden, gifva då skäl för det antagandet, att spillror af landets undanträngda urbyggare-folk länge bibehållit sig på vissa ödsliga skogs-trakter, och att Göta rike, långt fram i en historisk tid, inneslutit gamla Finn-skogar, bebodda af troll-Lappar eller Finnar.

[ 27 ]Den förslags-mening, vi här framställt, öfvergår till visshet, när vi granska det stora antal lokalnamn, sammansatta med namnet Finn, hvilka ännu i landet förekomma, och hvilka, i en sammanhängande kedja, kunna följas ifrån Danmark genom allt Göta land, Svea land, sydliga delen af Norrland och Norige, ända upp till de n. v. Lappmarkerna. För att således låna exempel ifrån Småland, förekomma inom detta landskap, i Wärend: Finnanäs, Löpanäs Finnagården, och Finnevalds-bro (på vägen emellan Lynsåsa och Alfvestad). I Finveden: Finnhult, två gårdar; Finnestad, Finnanäs, två gårdar; Finnatorp, Finnatorpet. I Niu-dung: Finneryd. I Tveta härad Finneryd, Finnestorp, Finntorp. I Wista härad: Finnarp. I N. Wedbo: Finnanäs. I Tjust: Finntorp o. s. v. Visserligen kan häremot invändas, att flertalet af dessa gård-namn antagligen äro bildade af mans-namnet Finn, som ännu för tvåhundra år sedan förekom hos Wärends-allmogen. Men detta mans-namn är sjelf ifrån början icke annat än ett folknamn, tillhörigt en fiendtlig och föraktad stam, och då våra förfäder voro religiöst nogräknade, i att alltid uppkalla sina fränder, ligger just häri ett bevis på den forntida blandning af folken, hvarom vi nyss talat.

§ 132. Såsom vi i det föregående visat, hade våra förfäder, vid sin första beröring med landets urfolk, emottagit intryck, nog lifliga, att med barndoms-minnets poetiska friskhet kunna bibehålla sig genom årtusenden. Hela den verlds-åskådning, som i dessa hågkomster uppenbarar sig, kunde likväl, såsom rent mythisk, icke bestå vid en framskriden [ 28 ]andelig utveckling. I mån som man öfvergick till en mera konkret uppfattning af tingen, antaga derföre folkets hågkomster en annan form; mythen grumlar sig, och förvandlas allt mer till en af fantasien påverkad, ehuru redan af förståndet gripen verklighet. Den mythiska sägnen öfvergår på detta satt steg för steg till historisk sägen. Men allt som vi, ifrån mythens luftiga höjder, stiga nedåt i den historiska verkligheten, upptäcka vi en förblandning af äldre och yngre föreställnings-sätt, ökad i mån af det tilltagande afståndet. Folkets minnen, afspeglade i sägnen, likna således ett landskap, hvars aflägsnare föremål gjuta sig tillsammans i orediga massor, tills de yttersta linierna, i luftig färgton, sammanfalla med himmelens skyar.

Det blir vid sådant förhållande en vansklig uppgift för forskningen, att utreda, hvilka elementer mythiskt och historiskt ingått i folkbegreppet Jättar, ett namn, som till oss mångfaldigt återljuder i den gamla nordiska sägnen. Redan sjelfva namnet, som otvifvelagtigt har sin rot i stam-verbet äta, angifver dock genom sin fattigdom på mythiskt innehåll, att detsamma är grundadt icke blott i vidskepliga föreställningar om öfvernaturliga väsen, utan ock i beröringen med en fullt konkret, rå verklighet. Vid granskning af sägnerna finna vi äfven, att namnet Jätte oftast användes såsom personification af en råare folkstam. Härmed förbinder sig derjemte en religiös motsättning, såsom de gamla folkens odling fann sitt närmaste uttryck i deras religions-bruk. Jättarne, såsom råa natur-väsen, intaga derföre alltid en fiendtlig ställning till den herskande högre kulten, och uppträda redan i den [ 29 ]äldre sägnen, såsom stadda i kamp emot guden Thor. Afven den wärendska sägnen har haft åtskilligt att härom berätta, och vi anteckna, efter P. Rudbeck, en hithörande folk-sägen, som lefde ännu vid slutet af 1600-talet; men som otvifvelaktigt härrör ifrån alldeles samma aflägsna epok, som den yngre Eddans berättelser om Thors vandringar.

»Om Lyfte-sten».

»En fast underlig och rolig historia månde jag referera, om tvänne stenar i Konga härad och Linneryd socken, hvilka kallas Lyfte-sten, och är ett gammalt urminnes monument, som i hedendomen väl haft något märkeligt till att betyda. Och är dessas natur fast underlig, i det den ena lilla stenen stundom blir så tung, att ingen honom må röra, stundom lätt, att man kan lyfta honom och bära’n hvart man vill. Och är detta monument således, att en sten står derstädes och lutar litet, varandes nästan så hög som till midjan på en karl, och är ofvanpå så slät, att den lilla stenen, som kan vara så stor som en stor halfpundig ost eller litet större, kan läggas ofvanpå honom, som afritningen utvisar. Och som detta faller ganska sällsamt, och detta äfventyr står midt i kyrko-vägen emellan Friggestorps och Bastanäs gårdar, så lyfta alltid kyrkofolket, så väl som andra förbifarande, på denna stenen, när de gå till och från kyrkan, och händer ibland, att den minste och svagaste råder med att lyfta upp honom på den andra stenen, ibland, en annan, och om man vill med all styrka och kraft taga i honom, 8å tör han vara allra svårast, och ju mera man [ 30 ]nappas med honom, ju tyngre blifver han, så att på slutet kan ingen få honom från jorden, och den som då har lycka att upplyfta honom på besagde sten, han tycker sig stor förmån deraf; men häfver han ned honom igen och vill andra gången upplyfta honom, så skämmer han straxt ut sig; ty det går intet an, och lyftes han intet upp två gånger af en. Jag har med förundran detta sjelf åsett, och lärer ett så reelt monument och memorabile efterdöme någon serdeles begynnelse haft i gamla dagar.

»Jag hörde Nils Knutsson i Linneryds by, med flera, säga sig hört af sina förfäder, att guden Thor har låtit denna eftersyn ditsätta, och det stora och höga derhos liggande stenrör, som Lyfterör kallas, sammanvältat, och torde någon det tycka vara ett monument till den gåta och mythologier i Edda omtalas; men våra Småländska relationer äro fast annorlunda, fast den med många flere icke är upptecknad i den danska Edda. Ty således berätta gamla män härom efter sina förfäder hört, att Thor gick en gång från Asgård till hafvet och Walhall, och hade en dräng, och lärer det vara, den Edda kallar Tiolfe. När han var kommen emellan Asa gård och hafvet, mötte honom en förfärlig stor Jätte. Thor frågade, hvart han skulle taga vägen. »Till Asgård», sade han. »Hvad vill du der?» sade Thor. »Jag vill slås med Asarne och serdeles med Thor,» sade han. »Hvad har han gjort?» sade Thor. »Han har slagit ned mitt fähus och brännt upp all boskap med huset». »Inte törer du råda med honom», sade Thor, »helst du är vapenlös». Jätten sade: »jag vill taga mig en stor stenklippa, när jag kommer emot [ 31 ]Asgård, och slå neder hela huset». »Du äst intet så stark, som du skryter till», sade Thor. »Låt se, om du kan taga denna lilla stenen och lyfta på den andra, som står hos!» och i detsamma lade Thor hammaren på stenen och vigde honom. »Jag vill taga honom med två finger», sade jätten, »och kasta honom hvart jag vill». Vid han tog till stenen med fingrarne, förmådde han inte (med) dem eller (med) båda händerna lyfta honom till knäna på sig, »En stackare äst du», sade Thor. »Min dräng, som så liten är, skall lyfta honom». Då tog drängen stenen, och lyfte honom upp som en vante. Det förtröt jätten, och (han) slog med sin knytte näfve till Thor, så att han (Thor) hade när fallit på knäet. Thor nappar till stridshammaren och slår denna jätten i skallen, så att all hjernan föll ut, och dog han der, och skall i detta stora stenrör ligga begrafven, och af detta lyftande har Lyfte-sten fått namn. Thor och hans dräng begrofvo honom der sjelfva»[6].

Till Odens-kulten, såsom en yngre och mera utvecklad form af nordisk hedendom, stå jättarne likaledes i fiendtligt förhållande. En ännu lefvande sågen förtäljer om en konung, vid namn Ode, som dref hän jättarne, för han ville inte hafva två folk-slag i landet. En annan sägen förtäljer om en jätta-qvinna, kallad Gloan, som uppehöll sig på skogarna i Öhr socken. Hände sig så en dag, att en man ifrån Svartagård i Öhr var ute i sitt gärde. Då fick han se Gloan fara förbi uppåt berget. Hon var mycket storvext, klädd i en grå [ 32 ]skinnkjortel, och håret hängde nedåt ryggen; men brösten voro så långa, att hon hade slängt dem upp öfver axlarne. Straxt efter kommo der två stora hundar, som drefvo med högt skall, och efter dem en man, ridandes på en stor svart häst. »Hörer du mina hundar?» frågade mannen, som han red förbi. Bonden förstod nu att det var Oden, och gaf sig straxt på hemhållet. Men han hade inte väl sprungit ett stenkast, så skrall det till uppe i berget. Och när folk kommo dit, funno de jättesan liggande uppe i brinken, men blott med litet lif, och var hon då så stor, att hon bar tre tunnor säd i skötet. Straxt sändes der ut och samlades folk ifrån fem kyrkosocknar. Så höggo de till ett stort bål och brände upp Gloan. Men brinken heter efter henne Gloe-lid än i denna dag.

Då nu Asa-läran hade sin enda gifna motsättning i urbyggare-folkens trolldom och öfriga råa natur-dyrkan, bli vi redan på denna grund tveksamme, huruvida jättarne kunna vara en annan folkstam än de Troll, Lappar eller Finnar, som vi i det föregående lärt känna. Vid noga granskning visar sig ock, att den gamle jätten i Enskällabo-berg (§ 133) tydligen är en troll-Lapp, likasom vi i Gloan igenkänna en troll-qvinna, som farit osynlig omkring och samlat säd. Enahanda blir äfven förhållandet, när jättarne, i medeltids-sägnen, vilja slå ned de christna kyrkorna och således uppträda i motsättning till christendomen. Jätten Finn, som hjelper helgonet att bygga den första kyrkan, är ännu till namnet, om icke till lynnet, fullt igenkännlig såsom en troll-Lapp, och vi kunna häraf i [ 33 ]allmänhet sluta, att sägnens jättar ursprungligen icke äro något annat folk än sägnens troll, ehuru här under ett nytt namn och fattade från sin rent materiela sida.

Allt som sägnerna flyttats fram i ett nytt odlings-skede, inträffade emedlertid, att den äldre motsättningen, emellan hedendom och trolldom, småningom upplöste sig i en ny motsättning emellan christendom och hedendom. Namnet jätte kom då att i folk-begreppet omfatta landets äldre bebyggare, så vidt som de icke bekännt sig till den christna läran; utan skillnad på om de varit natur-dyrkare eller Asa-dyrkare. Jättarne i den yngre sägnen äro derföre icke småvexta berg-troll, klädda i skinnpelsar med röda pinnhättor, utan antaga till en viss grad lynne af det gotiska kämpa-folket, och karakteriseras såsom storvexta och stor-ätna, till later tölpiga, till seder råa, till sinnes-art dumma och enfaldiga, ärliga och godtrogna. Men framför allt utmärkas de genom sin stora stridbarhet och kamplystnad. Ingen lärer undgå att i denna kamplystnad igenkänna ett karakters-drag, som hos våra egna gotiska förfäder var synnerligen utprägladt. Den yngre sägnens jättar äro således näppeligen annat än råare stammar af obestämd härkomst, hvilka länge blifvit otillgängliga för inflytelsen af en högre odling.

Att namnet jätte, i medeltids-sägnen, således uttrycker snarare ett tids-begrepp än ett bestämdt folk-begrepp, och att deri slutligen sammanföras så väl forntida troll, som yngre hedniska [ 34 ]goter, torde blifva än mera tydligt, vid granskning af de ethnologiska karakters-drag, som vi ur folkets sägner samlat om dessa halft mythiska väsen.

§ 133. Jättarne betraktas i folksägnen såsom urfödingar i och af vårt eget land. Deras tillkomst sättes dock i förbindelse med trollen, såsom ett ännu äldre, rent mythiskt slägte. Om jättarnes skapelse heter det i en wärendsk sägen, att de uppkommit utur jorden af frö, som blifvit sådda af trollen. Af dessa frön växte stjelkar, hvilka stodo i jorden i tolf år och sedan brusto, hvarvid höljet föll af och jättarne fingo lif. Men trollen hade sått dem, för att jättarne skulle drifva ut det christna folket ur landet (jfr § 6). Alldeles samma föreställningar träffas äfven, i en wärendsk uppteckning af den gamla sägnen om berga-folkets flyttning åt norden. Det heter nemligen om Klasa-gubbe, eller jätten i Klasahall (vid sjön Åsnen), att några sjömän voro ute på färd och kommo längst bort till ändan af verlden, der det var alldeles mörkt. När de så hade länge seglat i skumme (ɔ: i mörker), fingo de slutligen se ljus och kommo i land på en ö. Der träffade de en gammal jätte, som gick omkring elden och trillade på ett guld-stycke. »Hvad viljen J här?» frågade jätten. »Jo, vi ha farit vill», svarade sjömännen. »Nej», sade jätten, »J viljen till verldens ända; men J kommen aldrig dit. Hvar ha’n J hemma?» »Jo, i Kalfsvik», svarade sjömännen. »Ja, så», återtog jätten, »der har jag också bott och trifdes bra; men till sist måtte jag flytta dän, för den stora kyrko-klockan».

[ 35 ]När så sjömännen foro derifrån, gaf jätten dem en hop frön, ett bälte och ett stycke guld. Guldet skulle de få behålla, med vilkor, att de skulle sätta bältet om den vackraste flickan de visste, och utså fröna i Jätta-dal i Sverige; men de skulle inte få gå dit, förr än om tolf år. Ja, sjömännen lofvade göra som han bad, och sådde fröna i Jätta-dal. Men när sex år voro gångna, blefvo de nyfikna, och gingo dit att se efter. Då voro af fröen uppvuxna stora stjelkar, likasom höga karlar. Sjömännen kunde nu väl förstå, att om stjelkarne finge bli qvar i jorden ännu sex år till, skulle de förvandlas till jättar, som kunde förderfva hela landet; de stötte derföre omkull stjelkarne, det bästa de förmådde. Men när Klasa-gubbe på detta sätt hade narrat dem, tordes de inte ge bort bältet, utan satte det om en gammal björk. Straxt rycktes trädet upp med rötterna och snodde bort i luften, »dit som jättarne voro farna».

Den aflägsna tid, i hvilken jättarne uppträdde, får i sägnerna namn af jätta-tid, och det hette om gamla Bergs kyrka, såsom om många andra af våra äldre kyrkor, att de blefvo byggda i jätta-tid. I jätta-tid voro bergen och stenarne ännu mjuka. Man visar derföre, på mångfaldiga ställen i vårt land, märken efter jättarne, der de gått på bergen, suttit på klipporna eller gripit om stenen med fingrarne. Sådana märken, när de förekomma på flathallar, få i Wärend namn af jätta-spår.

Jätta-sägnerna, hvilka icke sällan gömma rent mythiska natur-föreställningar, träda för öfrigt i naturlig förbindelse med hågkomsten af en forntida [ 36 ]stenålder, och erindra i mycket om de antika folkens titaner och giganter. Ett berg på Moboda skog, i Slätthög socken, heter således efter jättarne Jätta-berget; en stor remna i samma berg får namn af Jätta-gatan. Hålor och grottor i bergen få i Skåne och Småland namn af Jätta-stofvor, Jätta-stugor. Om åsar och grund i våra sjöar heter gemenligen, att de blifvit spillda af jättesan, när hon vadade öfver sjön, bärande jord i sitt förkläde. En sådan refvel i Hinsnäsa sjön, i Westbo, kallas för Jätta-bron, och säges vara gjord af jättarne, som fordom bodde i Timmershulta ås. Alla de stora rullstens-block, som på våra berg-åsar träffas liggande öfver mindre stenar, äro enligt folktron med konst uppstaplade af jättarne, och få i Wärend namn af Jätta-stenar. Stora rullstenar, liggande lösa på jord-ytan, hafva af jättarne varit begagnade till slung-stenar och få i sägnerna namn af Jätta-kast. Det. heter om nästan alla gamla kyrkor i Göta rike, att jättarne velat slå ned dem med sådana jätta-kast, dem de slungat ifrån bergen. Runda hålor, af hafvet fordom utsvarfvade i bergen, heta i Wärend Jätta-brunnar eller Jätta-grytor, i Blekinge Jätta-kittlar. I Ryssberget, i Listers härad, är en sådan jätta-kittel, som får namn af löge-tråget, emedan jättarne deri sägas ha lögat sina barn, och om två ihåliga stenar i berget lilla Eg, i Fjelkinge socken i Skåne, berättas, att jätta-käringen i dem låtit döpa sina barn. Nästan alla forngrafvar och andra minnesmärken ur den nordiska sten-åldern bli ock uppkallade efter jättarne, om hvilka det heter, att de voro ett folk-slag, som var i landet före dem som nu äro. De tunga offerhällarne omtalas således [ 37 ]i Bohuslän, under namn af Jätta-stugor. Grafrören heta i Wärend Jätta-kummel, Jätta-rör, Jätta-kistor, Jätta-grafvar, och bauta-stenarne eller de hedniska grafstenarne, Jätta-stenar.

Jättarne voro mycket stora och starka, hvaraf talesätten stor som en jätte, stark som en jätte. Dertill voro de ock mycket glupska och stor-ätna, så att deras ofantliga matlust är ett stående drag i den gamla sägnen. Det heter således, att jättarne icke blefvo mätta, med mindre än att de fingo en hel fjerding gröt och en hel fjerding mjölk i hvarje mål. När de åto, sväljde de all maten på en gång, »likasom man hyssar in hö i en ladu-dörr». En jätte i Kinnhult (i Hestra socken af Finveden) gick fram till folket och bjöd sig till, att han ville skära komet på deras åker, om han fick en smörgås; men smörgåsen skulle vara bra tilltagen. Ja, folket redde till en smörgås, gjord af en stor förninga-kaka, med en hel mark smör. Om morgonen var hela åkern skuren, bunden och riad (krakad). Men jätten hade vindt allt brämet (ɔ: axen) åt nord, för, kan tro, han skulle göra på annat vis än folk. Den gamla folksagan tillgodogör sig ock detta drag, när hon skildrar jättarnes färd. Ett äfventyr förtäljer, huru vallheren skulle äta kapp med jätten. Men när jätten förde gröten till munnen, kastade vallheren deremot sin gröt i en skinn-frax (ɔ: skinn-väska), som han bundit framman på bröstet. Han blef således segrare, likasom jätten i sägnen och sagan alltid låter lura sig af det yngre slägte, som får namn af folk, till uttryck af en skild nationalitet.

Om jätta-käringarne eller jättarnes qvinnor berättas allmänt i sägnerna, hvad vi tillförene anmärkt [ 38 ]om trollqvinnorna (§ 129), nemligen att de hade pattar (ɔ: bröst) så stora, att när de gifvit sina barn di, slängde de pattarne på axlen, eller att, när de hade brådtom, kastade de pattarne i kors på ryggen, likasom påsar.

Jättarne lågo icke sällan i strid med hvarandra. Således möttes en gång jättarne från stora och lilla Stockaberg, och från Gröns-kulle, i jätta-gatan på Moboda skog, och slogos sins emellan med stenkastning. Detta slagsmål omtalas under namn af Jätta-kriget, och de jättar som dervid föllo, tros ligga begrafna i en gammal jätta-graf på Arnhulta egor. Men framför allt lågo de i en ständig fejd med folket, det mindre folket, som kom efter (ɔ: de yngre invandrarne), så att de förödde både folk och fä, och hvarhelst jättarne ville gå in i en ladugård, tordes ingen säga ett ord deremot. Det heter ock, att de gjorde stor skada i landet och åto upp boskapen för folket, så att alla buro för dem en stor fruktan.

I sägnerna om jättarnes affärd framträder ännu tydligare förblandningen af äldre jättar (ɔ: Lappar) och yngre jättar (ɔ: Goter). Vi ha således redan anfört Wärends-sägnen, att det kom här i Sverige en konung, som het Ode. Han ville inte ha två slags folk i landet, utan dref hän jättarne, så att de spriddes öfver hela verlden; och afvel efter dem lärer ännu finnas i främmande land. Men i fråga om riktningen af jättarnes utvandring skilja sig folksägnerna, och den äldre sägnen hänvisar oföränderligen till en utvandring åt norden. En sägen, ifrån Hångers socken i Finveden, [ 39 ]omtalar således, att jättarne blefvo utdrifna ur Sverige och drogo bort till ett mörkt land, som heter Jätta-landet, och der finnas de än i dag. I beteckningen af jättalandet återfinna vi här de gamla folkens föreställningar om det nordiska (cimmmeriska) mörkret. Samma föreställnings-sätt möter oss äfven i den redan anförda sägnen om Klasa-gubbe, äfvensom i andra uppteckningar af samma forn-sägen, ifrån Skåne och från Åhs socken af Finveden. Vi anföra här den senare af dessa, såsom karakteristisk för de gamles uppfattning af det mörka jätta-landet i yttersta norden.

Det heter nemligen, att i Enskällabo-berg, i Bredaryds socken, bodde fordom en jätte, som drog bort när christna läran kom i landet; för han kunde inte lida ljudet af Bredaryds kyrko-klocka. Eu lång tid derefter hände sig, att en sjöman ifrån Bredaryd blef skeppsbruten, och dref omkring på vraket, och kom ändteligen i land i Norge, så långt upp, att der var ingen dager. När han så gått ett stycke, fick han se en eld som lyste i mörkret, och när han kom fram, fann han en gammal, blind jätte, som låg vid elden och hade en dräng, som skötte sig. Jätten frågade, hvem det var som kom. »Jo», svarade sjömannen, »jag är ifrån Bredaryd, i Westbo härad». »Åh», sade jätten, »är du från Bredaryd? Der har jag också varit hemma, på den tiden när jag bodde i Enskällabo-berg. Kom nu hit och räck fram näfven, så jag får känna om det är någon värme i Bredaryd-boarne!» Men drängen nyrnade åt sjömannen, att icke räcka fram handen. Sjömannen tog då jernstången, som låg i elden, och räckte fram, [ 40 ]och jätten grep deri, så det blef märke efter alla fingrarne. »Åh, jo», sade jätten. »Ännu äro Bredaryd-boarne litet ljumma».

Sjömannen grufvade sig nu, huru han skulle komma hem till sitt igen. »Åh», sade jätten, »vill du göra hvad jag beder dig, så skall min dräng få följa dig, tills du kan se af dagen?» Ja, det lofvade sjömannen gerna göra. Då flydde jätten honom en ask; men förbjöd att han inte skulle få lyfta på locket, förr än han ställt asken på altaret i Bredaryds kyrka. Ja, sjömannen tog asken, och så fick drängen följa med, tills han kom så långt, att han fick se en ljus skära lysa af dagen. Slutligen blef det full dager, så att sjömannen träffade sitt folk och seglade hem till Småland igen. Men allt grundade han på, hvad det kunde vara i asken, och, när han kom på Gislaved å-bro, lyfte han på locket. Då slog der upp en elds-låga, likasom en hög halmkärfve, och sjömannen förstod häraf, att jätten med sina onda konster velat sätta eld på Bredaryds kyrka.

Jättarne, i denna vidt spridda medeltids-sägen, äro tydligen icke annat än berga-troll eller troll-Lappar, och det land, till hvilket de utvandrat, angifves noga såsom beläget i Norge eller åt norden, ytterst vid verldens ända, der det eviga mörkret herskar. Alldeles motsatt är deremot den utvandring af jättarne, som likaledes i våra folksägner omtalas i riktning emot söder, och vi finna häri ett slående bevis för den förblandning af äldre jättar (troll, lappar) med yngre jättar (skandinaviska goter), om hvilken vi i det föregående talat.

[ 41 ]Det heter således, i andra ännu lefvande folksägner ifrån Wärend (Slätthög socken), att jättarne kommo nordan ifrån, eller ifrån Nordlandet; men ville inte vara här i riket, utan drefvo söder ut emot hafvet. Slutligen drogo de så långt, att de kommo till Romara port. När de kommo dit, blef folket så förfäradt för deras ofantliga styrka, att ingen tordes stänga porten för dem, utan man förde till dem allt hvad de ville hafva. Jättarne drogo så in i staden, och som de inte hade några stall, så stallade de sina hästar i Romara kyrka. I sägner från Bergs socken berättas, att för mycket länge sedan var det en konung här i Småland, som gaf sig i krig, och ingen kunde stå honom emot. Så släppte han inte af, förr än han skulle in till Romara port. Och när han kom dit, så hängde han sina handskar på Romara-port. Men längre kunde han inte komma.

Vi återfinna på detta sätt, ännu lefvande, samma gamla märkliga folk-sägen, som år 1626 berättades inför Albo härads-rätt af den fällegamble Ingemar i Ön, och som, efter hans intyg, »hafver ståndit man efter man i öfver tusen år» (jfr § 14). Här kan dock icke rimligen vara fråga om de äldre jättarne, ntan måste gälla om Huna-här, eller de skandinaviska Goterna, hvilka således i våra sägner uppträda såsom yngre jättar. Folk-sägnerna förbinda nemligen denna utvandring åt söder, med minnet af Veland, Hun eller Hune Smed, hvars son, den gotiske kämpen Widrik Werlandsson, skall ligga begrafven på Markaryds gamla kyrkogård (jfr § 15, anm.). Man visar efter denne Hun eller Hune-smed ännu [ 42 ]källror och stensättningar i Hunabad, i samma socken, och var han, enligt allmän berättelse, en så stor krigs-hjelte, att hvar han gick fram »bad folket Gud bevara sig för Hun och Hune-här». Folk-minnet om Huna-hären, eller de skandinaviska goternas utvandring åt söder, ställes för öfrigt af folktron i förbindelse med den yngre hedniska Odens-kulten. Samma natur-fenomen, som vi tillförene omtalat under namn af Odens jagt (§ 49), heter således, i Unnaryds socken af Finveden, äfven Odans här eller Huna här.

Efter utvandringen blefvo jättarne slutligen så få, att de inte mäktade föra hvarandra till grafven, utan när någon kände att han skulle dö, gräfde han sig sjelf en graf, och vältrade sig ned deri, för att slippa ligga ofvan jord. Äfven berättas om den siste jätten i vårt land, att han mötte en vallhere i skogen och bad honom göra sig en stor tjenst. Han lyfte så upp heren på en sten, räckte honom sin hammare och lade sjelf sitt hufvud emot stenen, för att heren skulle öda honom. Ja, vall-heren tordes inte neka, utan slog jätten i skallen, det bästa han förmådde; men var sedan qvick att hoppa ned på andra sidan. Som nu jätten fick hammar-slaget, blef han yr i hufvudet och grep efter pojken, för att öda honom. Men han grep för lågt och fick fatt i stenen, som han drog öfver sig, så att det blef hans bane.

Andra sägner föranleda dock, att jättarne efterhand blandade sig med det andra, mindre folket, så att än i dag finnas de som äro af jättaslägte. I Kinnevalds härad förekom ännu på 1600-talet en slägt, med ätte-namnet Jätte. I Östbo, [ 43 ]i trakten af Vernamo, lefver bland folket ett tal, att de äro komna af de gamla jättarne. Likaledes heter det om Bolms-ö, att der bodde i forntiden bara jättar. I Påbo, af Burseryd socken i Westbo, är en gammal slägt, som egt gården ifrån urminnes tider och ännu kallas Jätta-slägten i Påbo. I byn Gunhem af Horns socken, på gränsen emellan Småland och Östergötland, lefva än i dag afkomlingar af en gammal jätta-slägt. Om stamfadren berättas, att han hade tolf söner, af hvilka ingen måtte bortlägga kolten och draga på sig byxor, förr än han var så stark, att han kunde ringa stor-klockan i Homs kyrka. I södra Wi socken, af Sefvedes härad, har likaledes ännu i vår tid lefvat en man, vid namn Amund i Ramsfall, om hvilken det går ett allmänt tal ibland folket, att han var af jätta-slägte.

§ 134. Sten-ålderns folk, hvilka i sägnerna förblandas under det allmänna vedernamnet Jättar, eller ätare, uppträda i folkets hågkomster äfven under andra namn. Individer af jättarne bli således i folksägnen kallade Piltar. Vi hafva redan i förra delen af detta arbete (§ 7) meddelat de karakteristiska sägnerna om den enfaldige skånske jätten, som bodde i Stompe kulle och deraf fick sitt namn Stompe-pilt. En annan sådan jätte omtalas i Wärends-sägnen, under namn af Bonda-pilt, efter han uppehöll sig på Bonda-skog, emellan Öhr och Öyaby. En dag mötte han två grebbor, som buro en så, full med nybrygdt öl. Pilten bad, han skulle få lippa litet vid brädden, och det tordes flickorna ej neka honom. Han tömde så hela ölkaret i ett drag, hvarefter han skrattade och sade: »ha, ha, ha, nu fick [ 44 ]Bonda-pilt en lunsa-dryck». Jätta-röret, i hvilket Bonda-pilt ligger begrafven, visas ännu vid Tunatorp och heter efter honom Pilte-rör.

Ett annat namn, hvarunder jättarne ofta uppträda i sägnen, är såsom Resar, hvilket ord efter allmogens tolkning betyder resande män, eftersom jättarne aldrig länge trifdes på ett ställe, utan reste verlden omkring. Namnet hänföres dock mest till deras resliga vext, och det heter om den som är högvext och reslig, att han är lång som en rese. Ett sand-berg vid Helige-å, nära Huseby, heter ännu Rese-berget, och jätta-stenarne, eller höga på marken uppresta minnes-stenar, få i Wärend äfven namn af Rese-stenar.

I Småland, Östergötland, Ångermanland och Jemtland, omtalas jättarne under namn af Hjeltar och deras qvinnor under namn af Hjeltinnor. Jätta-stenar, eller stora rullstens-block, liggande på andra mindre stenar, heta i Östergötland Hjelte-stenar. I Jemtland visar man likaledes Hjelte-stenar, Hjelte-kast och Hjelte-grafvar. I Finveden uppgräfdes för några år sedan en hällkista, belägen i Kolvarpa äng (af Rydaholms socken), hvilken af folket kallades jätta-grafven. Men i samma jättagraf skulle, enligt gammalt tal, ligga en Hjelte, med sin häst, så att häst och karl lågo tillsammans. Vi torde knappast behöfva anmärka, att så väl detta begrafnings-sätt, som sjelfva det yngre språk-begreppet af ordet hjelte, tydligen hänvisa till en krigisk folkstam, och att namnet Hjeltar således härrör från de skandinaviska Goterna, i sägnen förblandade med de äldre jättarne eller berga-trollen. Samma namn [ 45 ]förekommer ock ännu i Wärend såsom ett folknamn, och inbyggarne i Asa socken omtalas ofta af sina grannar, under vedernamnet Asa-Hjeltar.

Den förblandning, som vi ofvan anmärkt, eger likaledes rum med folknamnet Kämpar, hvarunder sten- och brons-ålderns folk omtalas både i den, skånska och wärendska sägnen. Jätte och kämpe äro således i dessa sägner oftast liktydiga folkbegrepp (jfr § 7). Kämpen Baal, i Baalsberg, som flyttade undan för den stora kon med hennes bjällra, sedan Filkestads kyrka var byggd, är dock tydligen en enkel personifikation af Balders-kulten, och måste således hänföras till de soldyrkande Goterna. Och ännu mer gäller detta om de i södra Sverige lefvande yngre kämpa-sägnerna och kämpa-visorna, i hvilka vi tydligen spåra rent gotiska folkminnen, till någon del gående fram i en historisk tid.

Kämparne eller kämpa-folket var, enligt dessa ännu gängse sägner, berömdt för sin stridbarhet både till vatten och land. De voro så envisa, att de aldrig ville ge vika, hvaraf talesättet »du är som en kämpe», »envis, som en kämpe». Hvarhelst de kommo tillsammans skulle de alltid brytas och slås, och det är förmodligen af detta bruk, som de tolf dagarne i jul-helgen, ännu på Rudbecks tid, fingo i Wärend namn af kämpa-dagarna. En bland kämparnes täflings-lekar var, att lyfta stora, runda stenar. Sådana lyfte-stenar få derföre ännu namn af kämpa-stenar. En rund sten, med hål i, liggande på en annan större sten, å en kulle vid Söratorp, under Kompersmåla i Kinnevalds härad, omtalas af folket såsom en [ 46 ]kämpa-sten. Stora uppresta minnes-stenar heta ock, i Wärend, icke blott jätta-stenar och rese-stenar, utan äfven Kämpa-stenar.

Kämparne begrofvo sina döda med deras vapen, i högar och stenlagda ringar, hvilka efter dem få i Wärend namn af Kämpa-högar. Om en skånsk kämpe, vid namn Alle, anmärkes uttryckeligen, att han hade ett förgyldt svärd, som nedlades i hans graf vid Allerup (§ 7). Kämparnes vapen voro således äfven af brons. Kämpa-högar ifrån såväl den yngre sten-åldern, som ifrån brons-åldern och den äldre jern-åldern, förekomma ock ännu talrikt i södra Sverige, hvarest minnena af det gamla kämpa-folket synas af ålder och företrädesvis höra hemma. För att således icke tala om den gotiske kämpen Widrik Werlandsson, som Wierstad-bönderna räkna för sin stamfader, ega vi äfven en rent småländsk visa om kämpen Hake, om hvilken det heter, att

Hake han är en kämpe så båld
af kämpa-slägt. —
Han lärde de trollen att dansa.

Trakten omkring sjön Bolmen, som i sägnerna omtalas såsom bebygd af jättar, säges, efter annat tal, hafva fordom varit bebygd af kämpar. Rudbeck vet således tala om Bolmsö-kämpar, såsom varande »både af jätte-art och kongeligit blod», och förtäljer om en fager lund vid Husaby, söder om Hof på Bolmsö, »der kämparne fordom druckit och brottats». Han har ock åt oss upptecknat folksägnen om en kämpeBolms-ö, som skulle bära tolf tunnor smör till Kronoberg, såsom skatt från bönderna [ 47 ]i Westbo. När kämpen kom fram, skulle han få sig en måltid mat. Då åt han upp en tunna smör, med bröd dertill, och drack ut ett helt kar med öl, och så gick han hem igen. Westboarne karakteriseras således i denna sägen ännu såsom jättar, ehuru med förändradt folk-namn af Kämpar. Detsamma är förhållandet med folket i Asa socken, som ännu af sina grannar omtalas under namn af Asa hjeltar eller Asa kämpar. I en gammal relation från 1600-talet heter det om dessa Asa kämpar, att de voro »grufvelig stora och starka» och hade stålbågar, som 4 till 6 man ej kunde spänna. Om en af Asa kämpar, som tillhörde den styfva Bete-slägten, berättas, att »han slogs med tjugo karlar som intet». Han var således till styrka en jätte, ehuru till namnet en kämpe. Äfven folket i Hvetlanda socken, af Niudung, får i ett gammalt bonde-rim, såsom i grannarnes berättelser, namn af Hvetlanda kämpar.

§ 135. I de fordna Finnskogarne vid sjön Bolmen, i samma aflägsna trakt, der folksägnen omtalar jättar och kämpar, träffa vi än i dag en folkstam, som genom sin resliga vext, sitt tunga, men likväl krigiska lynne, och sina enkla, gammaldags seder, i mycket återkallar bilden af fornsägnens kämpafolk. Denna folkstam talar ett starkt diftongeradt bygdemål, med en tydligt framträdande gotisk språk-grund, och har först i en senare tid begynt använda jern till allmänt bruk, så att man der ännu träffar hus, båtar o. dyl., förfärdigade blott af träd, utan jern. Detta folk står således, i yttre odling, efter den närbeslägtade, ehuru till lynne lifligare befolkningen i Wärend, och visar sig i allt såsom [ 48 ]en jemförelsevis oblandad och af främmande bildning oberörd gotisk folkstam.

Af sina lifligare grannar blir detta höglands-folk beskyldt för enfald, och helsas med åtskilliga vedernamn. Wärendsbon omtalar således gerna Finveds-boarne såsom Knallar, ett ord, som ifrån början helt enkelt betyder högländare, af det gamla ordet knall ɔ: bergshöjd. Deras land får då namn af knallabygden, ett geografiskt begrepp, som utsträckes ned ifrån Markaryd, Traheryd och de sydliga gränssocknarne, ända upp till Kinds och Marks härader i Westergötland. Äfven förtäljer man många rim eller glada folk-äfventyr, i hvilka knallens ärliga godtrogenhet, och enfald förlöjligas, likasom jättens dumhet förlöjligas i den gamla jätte-sagan. För Sunnerboarne blir folk-namnet knalle äfven ofta förändradt till spe-namnet knöl, Sunnerbo-knöl, ett ord, som på en gång betyder en högländare och en rå, hårdför och klumpig menniska. Westboarne deremot få, för sin tungsinta fredsamhet, namn af Knekar, Westbo-knekar, likasom deras land föraktligt omtalas under namn af Rackare-Westbo. Uppkomsten af detta smäde-namn förklaras helt enkelt deraf, att folket i denna aflägsna bygd först långt fram i medeltiden antog christen sed, och bortlade det gamla hedniska bruket att förtära häst-kött.

Af sina grannar på Hallands-sidan helsas samma folk med spe-ordet Tajor, Tejor, Smålands-Tajor, utan att vi öfver detta ord kunna gifva någon närmare förklaring.

I det småländska höglandet åt nordost återfinna vi andra folknamn, af så enahanda beskaffenhet, att [ 49 ]vi med fog tro oss kunna sluta, att här ifrån början är fråga om alldeles samma folkstam. Kustfolket i Kalmar län helsar således icke blott Åsboarne, eller höglandsfolket i Aspelands härad, utan ock inbyggarne i hela nordöstra skogs-bygden, med spe-namnet Dasar, Hafra-dasar, ett ord, som närmast betyder dåsiga, tunga och enfaldiga menniskor. Vi återfinna här alldeles samma karakteristik, som vi nyss bemärkt hos sägnens jättar och hos den nordiska sagans Thussar. Wärendsbon helsar deremot sina grannar åt norr och söder, med spe-namnet Tassar ɔ: vargar. De hårdföra Hjelmseryd-boarne erhålla således namn af Hjelmbo-tassar, äfven Hjelmbo-tampar, och beskyllas att vara råa och dumma, hvaremot dessa å sin sida beskylla grannarne söder ut, för illmarighet och bakslughet. Blekings-boarne få likaledes af Wärends-folket benämningen Blekings-tassar, ett spe-ord, som fordom ofta hördes i de gamla stam-fejderna, vid alla marknader och möten i gräns-trakten.

Andra folknamn, som förekomma i denna del af vårt land, äro: Vrattar, i Ljuder socken; Öjafolket eller Öjaboarne, på öarne i sjön Åsnen, Österlänningar och Westerlänningar, öster och vester om samma sjö; Märkesmän, i våra tings-handlingar, folket vid gamla landa-märket; samt Knifva-Herarne eller Ifverknifvarne, i den s. k. Knifva-bygden eller Kinnevalds södra fjerding. — För öfrigt torde här kunna i förbigående anmärkas, att Wärends-bon omtalar alla som bo uppåt landet, norr om honom sjelf, såsom Upplänningar, hvaremot de som bo söder ut få namn af Utboar. [ 50 ]När vi således öfverallt i gamla rim-krönikan finna svenskarne omtalade under namn af vplenzke (likasom österleningia i nya rim-krönikan betyder Finnar), kunna vi häraf sluta, att författaren varit bosatt i någon del af Göta rike.

§ 136. Af de nötta spår, som vi på detta sätt sökt följa genom den sydsvenska sägnen, ledas vi till den meningen, att Göta rike, redan i den aflägsna sten-åldern, varit befolkadt af tshudiska och lappska stammar, stående på en låg grad af mensklig odling. Dessa stammar blefvo senare af en gotisk invandrings-ström undanträngda åt norr; men spridda lemningar bibehöllo sig i våra djupa skogs- och bergs-trakter, och hafva först långt fram i en historisk tid fullt blandat sig med landets gotiska befolkning.

Denna äldsta gotiska befolkning, som allmänt nyttjade redskap af sten, men redan kände bronsen, och som ifrån österländerna medfört en asiatisk sol-dyrkan, har först inträngt i vårt land ifrån söder, och, längs hafs-kuster och vatten-drag, småningom bredt sig uppåt, öfver stora delar af Skandinavien. Senare gotiska invandringar, kommande allt mera nordligt, öfver Östersjön och Ålands haf, och slutligen bestående af högre odlade stammar som kände jernet, gåfvo dock framdeles åt denna äldre gotiska folkvandring en motsatt riktning, och vållade stora utvandringar åt söder, der de skandinaviska goterna, förenade med de tyska goterna, slutligen kastade sig öfver det romerska verlds-väldet. Hågkomsten af dessa rörelser hos de gotiska folken fortlefver ännu, i folk-sägnerna om den väldiga Huna-här och om Hune-smeds tåg till Romara-port.

[ 51 ]Vid allt detta bibehöllo sig lemningar af den äldsta gotiska befolkningen, i det närmaste oblandade, inom många afskilda områden af vårt vidsträckta land. Synnerligen gäller detta om det vilda småländska höglandet, i hvars aflägsnare bygder vi ännu träffa stammar af en skarpt utpreglad forn-gotisk nationalitet. Dessa bygder erbjuda då ett rikt fält för forskningen öfver de gotiska folkens äldre kultur-lif, och bevara en skatt af traditioner, hvilka, i en icke afbruten följd, gå tillbaka i de mest aflägsna tider. Närvarande arbete är ett vågadt försök, att tillgodogöra sig dessa utdöende traditioner för den hittills försummade svenska ethnologien.


______________

  1. C. Linnæi Öländska och Gothländska Resa, 1741, s. 311.
  2. Sv. Nilsson.
  3. Högström, Beskrifning öfver de till Sveriges krona hörande Lappmarker, s. 39.
  4. Häft. 2. Tillägg till § 104.
  5. Ihre, De superstitionibus hodiernis, p. 63.
  6. P. Rudebeck, Smålendske Antiqviteter, kap. III.