Då kom Nils i Rimsehult bort till sängen, och satte sig hos sin son och sade: »nu skall du hafva tack, min son, för du vill lägga dig, och folk kunna få annat att tala än om oss». Håkon svarade: »du behöfver inte lära mig härefter; här biter ingen lärdom på mig». Nils sade: »min son, tag mig hit din gördel och knif, så gör du ingen skada:» Då blef Håkon Nilsson vreder, tog gördeln med knifslidan och kastade åt sin fader, sägande: »tag, och drag för alla de tusan knäflar!» Men när han kastade gördeln, behöll han sjelf knifven, hvilket hans fader icke kunde akta eller märka. Som nu Håkon svarade sin fader så förtretligen och mycket illa, och bad honom draga för alla de tusan, slog Nils till honom med en kanna och bad honom lägga sig, och var då säker och räddes intet för knifven, efter han hade gördeln med knif-slidan. Men Håkon sprang strax upp ur sängen och slog åt sin fader med knifven, och första stynget bortskar dennes främsta finger, på venstra handen i första leden, så att fingren föll vid golfvet. Sedan stack han två eller tre styng åt sin fader; men det blef af godt folk förhindradt. Och Håkon fördes med hast ut ur bruda-huset igenom dörren, och kom på gården, och dörren blef igenstängd.
Håkon Nilsson var nu utkommen ur bruda-huset och hade gjort sin egen fader skada och afhugg, och Ynnars hustru och några andra qvinnor stodo och höllo honom. Då kom Ynnar i Midingsbråten och sade till qvinnfolken: »låter mig gå till honom; förty han plägar alltid säta (ɔ: lyda) mig». Och Ynnar steg fram till Håkon Nilsson, och tog
