Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/282

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
273
§ 173. Kynnet, såsom samhälls-enhet.

honom om hans venstra arm och bad att han ville stilla sig. Då steg Håkon Nilsson vid pass en aln ut ifrån honom, och sade: »Gud bättre mig! Gud bättre mig! Jag tör förgöra mig sjelfver». I detsamma upphof Håkon Nilsson sin högra hand, och slog sig i bröstet och hjertat med sin egen knif, och sade: »nu ödde jag mig sjelfver». Och föll ned och talade aldrig ett ord.

Sedan liket legat qvar på platsen i flera dagar, blef det slutligen upptaget af den dödes vänner och fränder, och svept af hans trolofvade qvinna Sissa i Biellrehult och hennes syster Anna. Detta blef likväl af härads-rätten ansedt, såsom hade de »upplagt sig uti mäster-mannens ämbete, och trakterat detta ynkeliga liket och gjort det lika ära emot ett annat lik, som med allt skäl borde ske både ära och tjenst». Och öfver den döde blef härads-rättens dom, att efter han »icke drap sig af afvittighet, utan af öfverdådighet och dryckenskap, och hade ingen orsak att dräpa sig sjelf, utan det allena, att han icke kunde fullfölja sitt onda uppsåt att dräpa sin egen fader. Derföre dömde nämnden, att förbemälde Håkon Nilssons lik skall — till skogs föras och i båle brinna». —

Under protokollet finnes tecknadt med främmande hand: »detta är en förfärlig och gräselig casus. Gud bevara oss alla!»

§ 174. Ur den solidaritet, som, grundad i natur och tänkesätt, förenade kynnet till en moralisk personlighet, utgick såsom en pligt, skyldigheten att taga hämnd för en kynnesmans eller

Wärend och Wirdarne. Del 2.18