Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/283

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
274
KAP. VIII. STAM-FÖRFATTNING.

blods-frändes dråp. Den gammalnordiska blods-hämnden var derföre icke blott en hednisk folk-sed, utan en hednisk religions-sed, och vi finna ännu i Wärend lefvande den folktron, att den dräpne icke kan få någon ro i sin graf, innan hans död blifvit hämnad. Försummas detta, så blir han gengångare, och störer såsom sådan friden inom sin egen familj genom nattliga spökerier (§ 119). En dråps-sak, om än försonad, blef derföre i gamla tider icke glömd förr än efter mans-åldrar, och vi finna, ibland många andra exempel, hurusom ett dråp, begånget år 1589, och år 1596 försonadt med böter, blef vid Albo härads-rätt å nyo upptaget och lagligen åtaladt ännu så sent som år 1620, således efter mera än trettio års förlopp.

När omständigheterna medgåfvo, blef ock blods-hämnden, ännu på denna tid, omedelbart utkräfd. Konunga härads dombok för år 1625 förtäljer således om en liten pojke, som, när hans fader år 1602 blifvit skjuten, »genast grep till bössan och sköt till banemannens kamrat, så att tre eller fyra ben måste tagas ur hans kropp». Ett annat och rörande exempel på den hänsynslöshet, hvarmed samma heliga familje-pligt blef af våra förfäder uppfylld, lemnar den i Albo härads dombok för år 1613 intagna berättelsen om våda-dråpet på »gamble Simon i Almås», ätte-fadren för den i Wärend utbredda Wislanda-slägten. Vi anföra här denna berättelse, såsom upplysande för den tidens seder och tänkesätt.

År 1611 eller 1612, under Danmarks-fejden, tordes folket i gräns-bygden icke ligga natte-tid i