Ane, Atte, Sibbe, Ubbe o. s. v. återfinnas redan i våra äldsta historiska urkunder.
Utom af dessa rent personliga namn, hvilka inom ätten åter uppkallades slägte efter slägte, igenkändes medlemmarne af samma ätt äfven genom ett allmänt, för alla gemensamt ätta-namn. Detta ätta-namn hemtades, efter ättens fasta bosättning, gemenligen ifrån gamle stubbens jord-besittning. Ätten fick således ofta namn efter sin gård, såsom: Asa-slägt, Ugnabygda-slägten, Spånhulta-slägten o. s. v. Men om gamle stubben gjort sitt namn berömdt, eller om han efter sitt skölde-märke eller af annan anledning erhållit ett serskildt tillnamn, så öfverfördes detta, såsom gemensamt ätta-namn, på hans efterkommande, och öfvergick vanligtvis äfven såsom tilläggs-ord på ättens yngre jord-besittningar, så att ätten nu i omvänd ordning gaf sitt namn åt gården. Vi blifva på detta sätt i stånd att följa de gamla ätterna under deras fortsatta geografiska utbredning, och hafva redan i det föregående (§§ 23—25) allmänneligen redogjort, så väl för de Wärendska ätte-namn hvilka bevisligen gå tillbaka till landets första bebyggande, som för de hvilka i landet förekommo ännu så sent som vid början af 1600-talet.
På grund af dessa ätta-namns fornåldriga språk och enkla begrepps-innehåll hafva vi ledt oss till den slutsattsen, att de, i likhet med de ofvan anförda person-namnen, härröra ur en aflägsen hednisk bildnings-period. Rimligtvis hafva de ock till större delen varit i heraldisk bild återgifna på egarens sköld, hvartill de serdeles väl lämpa sig genom sin
