sången och bönerna vid den allmänna guds-tjensten. Såsom det heter i gamla rim-krönikans berättelse om k. Magnus Ladulås:
»fore högha altare growo the han nider.
huat got man siwnger ella bider,
ther late gud han sin dell aff faa,
huat got ther görss medhan thz ma staa.»
Den wärendska folksägnen ihågkommer än i dag, att i äldre christen tid, och innan kyrkorna fingo klockor, samlade man, efter hedniskt skick, gället till guds-tjenst genom tutning i horn, och och man förmenar, att Tutaryd kyrka i Finveden häraf fått sitt namn. Seden, att vid guds-tjensten, på hedniskt vis hålla lag och gillen ute på sjelfva kyrko-gården, och att der förehafva mål-skjutning och lekar, har ock i Wärend länge bibehållit sig. År 1633 hade, i Linneryd, Gudmund Hane ibland andra skalkar »på kyrko-gården kastat snö-balder under predikan». Och i Kinnevalds södra fjerding bibehöll sig den hedniska seden långt in på 1700-talet. Enligt Sam. Kroks berättelse år 1749 har nemligen »af ålder varit bruk hos dem, att både för och efter guds-tjensten hålla lag eller supsamqväm vid kyrkan, vid hvilka skontes föga Guds hus, att det ju kunde bli ett mål att skjuta åt. Spardes detta, så blefvo våken-hus och korn-hus desto mera igenomborrade, hvartill vedermälen, tusende-tals, ännu till deras nesa befindteliga äro.» Seden upphörde först, när den nitiske kyrkoherden Krok tagit sig före, att, under Trons sjungande »besöka dem i sina gillen, och — han fann på kyrko-gården flera sådane.»
