giftermålen betraktade icke blott såsom individens enskilda, utan såsom hans kynnesmäns och hela ättens gemensamma angelägenhet. Af ett ställe i Tiohärads-lagen (13:) vill det synas, att hithörande frågor af ålder uppgjordes med fränder och kynnes-män (meth frændom sinom oc kunnum mannom), sex å fäderne och sex å möderne. I Lands-lagen är deremot ättens målsmanskap redan inskränkt, och gäller blott qvinnan, som härvid beror af giftoman och skyllaste fränder hennes.
Den äldre åsigt om giftermålet, såsom en ätts-angelägenhet, hvaraf vi här funnit spår, framträder äfven märkbart i de gamla wärendska bröllops-sederna. Till brölloppen, hvilka fordom blefvo firade med en öfverdådig ståt, samlades nemligen alltid hela ätten å båda sidor, till häst och med full krigisk utrustning. Vid mötet emellan de begge ätterna iakttogs å ömse sidor den varsammaste etikett. Brudgummen, med sitt väpnade ätta-följe, måtte derföre icke infinna sig i bröllops-gården, der brudens slägt var samlad, utan att först hafva låtit anmäla sin ankomst genom serskilda förridare, hvarefter af brudens slägt utskickades ett antal brudmän, likaledes till häst, för att välkomna skaran. De gamla brölloppen hade således hela karakteren af ett första fredligt sammanträde emellan tvänne krigiska klaner, och man igenkänner i de bruk, som dervid iakttogos, en qvarlefva af den gammal-nordiska seden, att vid dylika tillfällen först gifva grud eller utvexla gisslan.
Ett annat hithörande drag var jemväl de gåfvor, hvilka vid frierier utdelades af fästemannen, icke blott
