dannemän, i skogen förhört Porran och honom om förenämnde tjufva-gods frågat, om han det stulit hade och fått de andra att gömma».
Ännu i vår egen tid hafva spår af dessa patriarkaliska forntids-förhållanden bibehållit sig märkbara inom åtskilliga socknar, synnerligast i det aflägsna Westbo. Den gamle prosten Almén i Åsenhöga förrättade således på sin tid alla bo-uppteckningar och arf-skiften inom hela socknen, uppgjorde socknaboarnes giftermål och gårda-köp, och styrde med kraftig hand sin menighet i alla både kyrkliga och verldsliga ting. I gamla Wislanda var likaledes folksed, att bonden sällan fattade något vigtigt beslut, utan att först hafva rådfört sig med kyrkoherren. I sammanhang härmed utöfvades i de gamla patriarkaliska presthusen en oinskränkt gästfrihet, möjliggjord genom socknaboarnes ärfda sed att komma med frivilliga gåfvor eller s. k. förningar. Inom många af dessa hus stod bordet alltid dukadt, och kyrko-herren helsades af sina bönder för kära far, likasom hans husfru fick heta kära mor. Socknen sammanväxte på detta sätt med sin presta-slägt, — så att, f. ex. i Wislanda, ifrån år 1602 till år 1857 varit sexton prester af en och samma gamla slägt, — och kyrko-herren intog, långt fram i nyare tid, alldeles samma ställning, som den gamla ättahöfdingen för mera än ett årtusen tillbaka.
§ 181. Föreningen af flera krigiska ätter eller klaner, till ömsesidigt skydd, utgjorde i äldsta tid hären; hvaraf den gamla gotiska lands-indelningen i härader, eller större lands-områden, innefattande flera socknar.
