endast biträdd af en lagläsare, som uppläser och tolkar sjelfva lag-rummet. Häraf sådana ställen i domböckerna, som: »derföre blef han af nämnden dömd till galgen (A. h. 1613)». Eller »detta ärandet blef stäldt till de tolf i nämnden, att de ville skåda den dödes brott och skuld, noga ransaka, och gifva och fälla en sådan dom, som de kunde tänka rätt vara (A. h. 1624)». I förekommande fall blef härvid äfven den utomkring stående tingsmenigheten eller häradet tillspordt om sin mening, som högljudt tillkännagafs med rop eller bön, eller med uppräckta händer, på sätt i domböckerna icke sällan blir omtaladt.
Med ett mera utbildadt rätts-väsen förlorar dock nämnden efterhand sin sjelfständiga betydenhet, och uppträder redan på denna tid oftast såsom en enkel jury, som före domen afgifver sitt utlåtande och, tillfrågad, yttrar sin mening. Detta inträffade framför allt, när härads-höfdingen, hvars plats eljest fylldes af lagläsaren, var sjelf närvarande vid tinget och personligen ledde rätts-förhandlingarne. Denne embetsman, som då, efter öfverläggning med nämnden, högt afkunnade domen, intog vid förhandlingarne en serskild stol, som fick namn af domstol. Framför domstolen var stäldt ett lågt bord, som i våra äldre domböcker blir omtaladt under namn af ting-taflan eller ting-bordet, och hvarpå låg lag-boken, å hvilken vid edgång laggärds-männen gjorde sin ed med tu finger å bok. På ting-taflan borde ock vid tinget upplysas allt tjuf-gods och hitte-gods. Domstolen och nämnden bildade tillsammans rätten, härads-rätten, hvadan ock i våra
