Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/335

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
326
KAP. VIII. STAM-FÖRFATTNING.

tings-handlingar noga skiljes emellan dessa begrepp, f. ex. »detta ärendet blef stäldt uti nämndens betänkande. — Och efter deras samtal och omröstande dömde rätten.»

Fransmannen Carolus Ogerius, som åren 1634 och 1635 reste i vårt land, beskrifver på nästan enahanda sätt en rådstuga i mellersta Sverige. Vid densamma fördes ordet af Landshöfdingen, sittande för främre ändan af ett långt bord och hållande i handen en träd-klubba, hvarmed han slog i bordet för att bjuda tystnad. Till höger om honom satt lagläsaren, och till venster fogden, som egde att utföra domen. Nedom dem sutto å ömse sidor nämndemännen, storvuxna män med långa skägg. På bordet låg lag-boken. När ett mål skulle afgöras, så uppläste lagläsaren med hög röst lagrummet. Derefter hviskade nämndemännen med låg stämma hvarandra i örat sin mening, och denna framfördes af äldste nämndemannen, likaledes hviskande, till lagläsaren, som straxt uttalade domen med hög röst. Blef parten sakfälld, måtte han straxt betala, eller ställa borgen, eller ock gå i fängelse.[1]

Sättet att tingföra och förvara tjufvar och ogernings-män, var vid de gamla härads-rätterna ytterst enkelt. Hade någon dråpare (eller annan brottsling) blifvit af måls-egandena omedelbart fångad och bunden ledd in till liket, hvilket i den tidens lag-språk heter att bindas till sin gerning, så hölls han framgent, och till rättegångs-dagen,

  1. Caroli Ogerii Ephemerides, p. 127.