Samhället, ifrån början grundadt i de naturliga familje-banden, antager således allt mera karakteren af ett frivilligt och ömsesidigt frids- och skydds-förbund, och bibehåller denna karakter, så länge i dess närhet ännu gafs ett område, der intet menskligt samfund hunnit ordna sig. Detta område blir, ännu på 1600-talet, omtaladt i våra tings-handlingar under namn af skogen, i skogen, och utgjordes i Wärend af de ödemarker, hvilka flerestädes, och serdeles nere vid gamla gränsen, omgåfvo de samhälligt ordnade bygde-lagen. Hit kunde nu den frie mannen draga sig undan, i fall han af ett eller annat skäl ville uppsäga samhälligheten med sina stam-fränder, och han var ifrån detta ögonblick sin egen man, fri från hvarje samhälls-förbindelse, d. v. s. laglös; men på samma gång äfven utan rätt till samhällets skydd, d. v. s. fridlös. En sådan uppsägning af samhälls-friden heter i våra gamla domböcker skog-gång, eller att gå till skogen, gå skogs-man, och de som sålunda utträdt ur samhället fingo in på 1600-talet namn af skogs-män.
Fall af ett sådant frivilligt utträdande ur samhället förekommo i Wärend långt fram i en historisk tid, och voro icke sällan grundade i personliga missnöjen med sakernas allmänna ställning. De i konung Gustaf Wasas historia så illa omtalade småländska skogsmännen voro således långt ifrån vanliga gränse-tjufvar, utan tvärtom, ofta män ur landets mägtigaste ätter, hvilka af politiska skäl gått till skogen. De följde härutinnan en uråldrig gotisk folk-sed, och voro så till vida i sin fulla rätt.
