Men äfven mera enskilda missnöjen gåfvo sig stundom luft i frivillig skog-gång, och Kinnevalds dombok omtalar ett hithörande fall ännu så sent som d. 10 Sept. 1624. Det hände sig nemligen omkring år 1613, att Kyrkoherden i Urshult, Herr Sten, hade på sin presta-stomn en bonde, vid namn Carl i Ryd. Som nu Carl for illa med hemmanet och dertill icke i rättan tid lade ifrån sig utlagorna, ville Herr Sten sätta honom ifrån gården och i stället der insätta sin son, Herr Måns Stensson. Men bonden lät icke förmå sig att flytta godvilligen, utan ville med pock och trug sitta qvar. När han omsider blifvit lagligen uppsagd, icke blott af Herr Sten, utan ock af laglig öfverhet, »gjorde han sig så vild och galen, att han gaf sig till skogs, undsägandes Herr Måns Stensson på lifvet, och hemmanet med eld och brand och annan åverkan. Och höll sig vid skogen i hela två år, brukandes stor hot och undsägelser». Herr Måns hade så ingen annan råd, än att nolens, volens, ingå förlikning och köpa sig fred, gifvandes åt Carl i Ryd 60 daler i penningar och 40 daler i afdrag på obetalda hemmans-räntor. Denna förlikning afslöts offentligen »på tinget i Aramo, Anno 1615, i Befallningsmannen Per Björnssons närvaro och hela nämndens åhöro».
Ett annat hithörande ställe återfinnes ibland förhandlingarne på Wexiö rådhus, d. 22 Maj 1626, der domen öfver några fångade rånsmän inledes med följande ord:
»Item. Den tid Ståthållaren höll möte med hela Konunga härad i Skir och påbjöd klöfve-skatten,
