då ropade menige man, ödmjukeligen bedjandes, att förenämnde fångar måtte varda straffade på deras lif, på det de (ɔ: menige man) måtte för skatt skuld njuta hemfrid. Ty hvar sådana bofvar sluppo lösa, skulle många bofasta män, som af dem lidit skada och nu sin nöd klagat, öfvergifva sina hus och hemman och gå till skogen».
När individen således icke i samhället fann tillbörligt skydd för sin rätt, egde han, enligt forntida gotiskt rätts-begrepp, att fritt uppsäga samhällsfördraget genom att gå till skogen. Han stod ifrån detta ögonblick gentöfver samhället såsom magt emot magt, och var i allo oförhindrad att efter bästa förmåga begynna fejd och vädja till våldet. Samhället, å sin sida, betraktade honom deremot i och med detsamma såsom fridlös, biltog, biltogaman, i motsatts till fridgängse man eller sådan individ, som egde rätt till samhällets frid. Denna skogsmännens ställning till samhället finner ock ett noga uttryck i den anmärkningsvärda omständigheten, att häradet finnes med dem dagtinga och föra ordentliga underhandlingar, såsom med en krigförande part. Således icke nog med de exempel, hvilka i domböckerna mångfaldigt förekomma, att åt skogsmän blef gifven lejd till tings, fri lejd till tinget och i sitt behåll igen, dag till ting och från, utan exempel förekomma derjemte, att dylika underhandlingar blifvit förda vid ordentliga möten i sjelfva skogen. När derföre, år 1625, en stor stöld blifvit begången i Bredahult af Konunga härad, och man för denna misstänkte en beryktad skogsman, vid namn Peder Nilsson Porre; »så, på det rätten
