härom skulle kunna utleta sanningen, blef beslutadt, att Kyrkoherden, Herr Hans i Nöbbele, med sex beskedlige dannemän, skulle möta Porren på fri säkerhet i skogen och honom förhöra. Efter sådant afsked hafver Herr Hans i Nöbbele med fast öfver tolf beskedliga dannemän i skogen förhört Porren».
§ 184. Medan skogsmännen sålunda till någon del voro individer, hvilka frivilligt brutit med samhället och förklarat detsamma fejd genom att gå till skogen, utgjordes flertalet ibland dem af personer, hvilka för något begånget brott blifvit våldsamt fördrifna af sin ätt eller stam, och således af nödtvång öfvergifvit det lagbundna samhället. Vi hafva redan i det föregående omtalat sådana driftingar, och folkmålet bevarar ännu många på den gamla rätts-seden syftande uttryck, såsom att drifva någon ur huset, fördrifven ur socknen, förvisad ur häradet, drifven i landsflykt, förvisad ur landet. Ordet lands-flykt har nemligen på olika tider haft en vidt olika betydelse, och inskränkte sig ursprungligen till blotta öfvergifvandet af den bygd, der stammen närmast slagit ned sina bo-pålar.
Att gå till skogen och att gå i lands-flykt är således ifrån början alldeles samma sak, och begge uttrycken tagas ännu på 1600-talet i enahanda betydelse. År 1621 fällde häradet förbön för en skogsman, Måns Ingason i Rolfsmo, att han »måtte få konungens nåder och slippa den våndan, han uti stadder är och varit i halftredje år, i sin landsflyktighet ifrån hus, hustru och barn».
