sölf-bälte, åtskilligt annat silfver och mera gods. Allt detta delade de sins emellan.
I samma dagar kommo tvänne drifvare till en man, benämnd Per Bengtsson i Vidskallen, frågandes, om han icke hade sett någon främmad karl eller försport att någon var nyligen ödder (ɔ: dödad), bjudande honom stora legor och sedan trugande honom, att han skulle följa dem i skogen att leta efter deras stallbroder. Likaledes hade tjufvarne kommit beväpnade till en gård i Danmark, straxt vid gränsen, och frågat efter en stallbroder som de hade mistat, bjudandes stora legor, der de ville bekänna, om han var ödder, hvem som det gjort hade. Bönderna tordes derföre icke beropa att tjufven var död, för de andras skull som gingo vid skogen, af fruktan att desse skulle uppbränna hus och folk. De voro ock af sådan farhåga så rädda, att de med plats tordes ligga i sina egna hus.
Men samma år, på pingest-afton, hände sig att Ingeborg i Knihult gick i skogen till att leta efter boskap, och fann en död karl. Detta tordes hon icke omtala; men likväl kom der ut ett hummemål, att en karl var mördad. Ryktet härom kom slutligen till profossen, Carl i Fimlingahult. Då gick han till Ingeborgs måg, Måns i Vidskallen, sägandes: »din moder har sagt att hon funnit en död karl i skogen. Du måste säga mig hvar han ligger!» Måns visade honom nu, efter sin moders berättelse, hvar karlen låg. Men när de kommo dit, voro ansigtet och hufvudskallen bara, så att de ej kunde igenkänna tjufven, hvem han var. Då blef Olof i Kassemåla härför misstänkt, och bekände genast
