Att nyttja svek i striden och att slå en fallen, eller den som var satt ur stånd att försvara sig, räknas derföre ännu i allmogens uppfattning för nidingsverk, och den som så gör blir i våra äldre tingshandlingar betecknad såsom niding, gorr-niding.
Ett annat envigs-bruk, ännu icke alldeles förgätet i landets sägner, omtalas af Rudbeck sålunda, att de som i forntiden ville utföra sitt trätomål genom tvekamp, »bredde en fäll (eller kappa) under sina fötter, utom hvilken de stridige intet fingo vika, förr än endera fallit på fällen döder». Vi hafva dock ingenstädes funnit bevis, att detta bruk varit iakttaget vid något af de envigen, som förekommo hos Wärends-folket så sent som i början af 17:de århundradet.
Ännu allmännare, serdeles utefter den gamla riks-gränsen emot Skåne, Halland och Blekinge, äro sägnerna om ett slags tvekamp med knif, som i allmogens berättelser får namn af spänna bälte. Detta forntida stridssätt blir ock omtaladt så väl af Rudbeck i hans Småländska Antiqviteter, som i S. Kroks bekanta tal år 1749, om Urshults pastorats inbyggares seder. Enligt dessa sammanstämmande berättelser, så väl som enligt den ännu lefvande folksägnen, skedde utmaningen till sådan tvekamp derigenom, att den ene kämpen drog sin knif och frågade sin fiende huru långt han tålde kallt jern i lifvet. Svaret lydde gemenligen: »jo, jag tål så långt som du». Utmanaren mätte då af ett stycke på sin knif, med den vilda hotelsen: »jag skall skära dig ena flise, som sol och måne skall skina i». Härefter blefvo knifbladen nedom märket
