virade med skinnremmar, tröjorna afkastades och kämparne, med upplyftade armar och knifvarne i högsta hugg, fattade hvar med venster hand om sin fiendes högra armlofve. På detta sätt stående bröst emot bröst, barhufvade, och nakna intill midjan, bundos de samman med ett bälte som spändes rundt om dem begge, eller ock så, att man spände ihop deras egna bälten, så att ingen kunde slita sig ifrån den andre. Sedan begynte striden på lif och död, hvarvid det gällde att med venster hand afvärja sin fiendes stötar, medan man sjelf sökte frigöra sin högra hand, för att med knifven skära sin fiende. Denna blodiga lek fortsattes tills någon af kämparne föll, och blef segervinnaren sedan »väldig aktad ibland de andra». Men ännu oftare inträffade att bägge två hade fått bane-sår, innan man skilde dem ifrån hvarandra.
Vi hafva i Hestra socken af Finveden antecknat en hithörande sägen om tvänne bröder, hvilka hvar åt sitt håll varit ute »på ringfärd», och vid återkomsten fattade tycke för en och samma flicka. De råkade så i ordvexling och drogo knifvarne, hvarvid flickan sprang emellan dem och kastade sig i famnen på den yngste brodren, som hon höll kärast. Nu kunde tvisten icke förlikas, utan bröderna skulle spänna bälte. De klädde så af sig och spände ihop; men när striden begynte, funnos de vara så jemnstarka, att ingendera förmådde rycka sin hand ifrån den andre, utan kampen fortgick tills begge två dignade ned och föllo döda.
