»Af detta faseliga anfäktande», skrifver Rudbeck, »skedde att mången man satte till lifvet, och är det ingen mans-ålder, sedan det blef aflagdt.» Likaledes talar Krok om bälte-spänningen, såsom »en hård lek, som äfven i senare tider ej afklädt sig burskap». Domböckerna omtala dock aldrig något envig under denna form, så att seden efter all anledning måste föras tillbaka till 1500-talet, eller kanske ännu längre upp i medeltiden.
§ 189. Desto allmännare voro deremot, in på 1600-talet och ännu senare, det slags oregelbundna strider med olika slags vapen, som i domböckerna få namn af vapna-skiften eller Perlementen och i folkmålet heta knifva-byten. År 1618, d. 3 Aug. klagar Konga härads dombok, att »de här uti bygden äro mycket lättfärdige till att skjuta, hvilket alldeles är ochristeligt och borde afskaffas»; och år 1626, d. 6 Febr. heter det likaledes i Albo härad, att »folket är lättfärdigt bruka mordvärjor med skjutande och slå med knif.» Rudbeck, som skref emot slutet af samma århundrade, skildrar sina landsmän på enahanda sätt. »Thy», säger han, »aktade de sitt lif ingen ting, utan der någon dem med minsta ord eller mine förtretade, hämnades de det grymmeligen, fastän de än sjelfva deröfver lifvet tillsätta skulle. Hvarföre, när de i gästabud eller samqväm blefvo oense, togo de till sina knifvar.» Han tillägger, hurusom »gamla hustrur ännu berätta, att de aldrig följde sina män i gästabåd, med mindre de togo ett svepe-lakan med sig att svepa sina män eller söner uti; ty de voro intet säkra om de med lifvet kommo derifrån.» Krok (1749)
