omtalar samma folk-sed med den anmärkningen, att »nu mera höres mycket sällan något buller och oväsen vid deras bröllop och gästabud, då deremot i fordna tiderna hustrun alltid tog med sig sin mans döds-skjorta.» Vid gamla riks-gränsen, serdeles emot Halland, ihågkommer man detta bruk än i dag. »Af detta», skrifver Rudbeck, »är det ordspråket kommet, att när någon talar med dem som äro komne ur gästabudet, så frågar han först, om de voro bra lustiga der och om de slogos. Svarar den andre, att de intet slogos, så säger han strax: »skam få det gästabudet!»
Med afseende på förloppet vid dessa gästabudsstrider må i förbigående anmärkas, att de ofta hade sin rot i något gammalt agg, som gaf sig luft; men ännu oftare i något oförsigtigt ord, som sårat den så ytterst ömtåliga heders-känslan hos dessa stolta skogsboar. Hit hörde framför allt, om någon beskyllde en annan att tala osanning, eller, såsom det heter i den tidens språk, lygtade honom. Svaret på en sådan blodig förolämpning blef då ofta ett s. k. kannehugg, eller att den som var lygtad slungade öl-kannan emot sin fiendes hufvud. Till och med om en prest, Herr Måns i Lenhofda, förekommer d. 31 Juli 1623, att han i ölsmål »slagit en bonde, Hegge i Nöbbele, i pannan med en tallerk». Eljest yppades ock striden med något utmanings-ord, såsom: »nå väl! gäller det till hugg?» eller: »kom ut om dörren och slås med mig eller du skall få hugg der du sitter!» eller det fruktansvärda tillropet: »det är inte längre till hjertat på dig än på mig. Nu skall jag se ditt hjerteblod!»
